Ingen snyfthistoria nu, sa Katarina Halvarsson efter att vi träffats och samtalat om den här intervjun. Hon är en kvinna med stark integritet och ett tufft bagage så det tog en fika och några mail fram och tillbaka för att ingjuta förtroende och få henne att ställa upp på den här intervjun.

 

– Vad finns det att berätta om mig, frågade hon?

Vad sägs om att vara kvinna och företagsledare i en starkt mansdominerad bransch på en ägar- och vd-position hon tog över mitt i sorgen efter att maken, Fredrik ”Frippe” Halvarsson, gick bort i cancer för tre år sedan? Det tänkte jag den där dagen då jag skulle träffa henne.

Solen lös och dammet från väggruset yrde i luften när jag åkte genom Holmens industriområde på min jakt efter TBM Entreprenads hemvist. Det var februarivår i luften och företaget Herok verkade ha tagit full kontroll över ytorna med sina maskiner, vagnar och lyftkranar. Men nu var det Katarina Halvarsson på TBM Entreprenad jag skulle träffa och när jag steg in genom dörren satt hon och väntade inne på sitt kontor med fotograf Dan framför sig.

Katarina är en sådan där person som jag känner igen ifrån att jag var tonåring – samma ålder och vi rörde oss säkerligen på samma ställen. Det blir ju så i en stad som Örebro som inte är så stor. Däremot visste jag mycket lite om hennes liv i vuxen ålder. Men jag fick ett mail av en bekant som väckte min nyfikenhet. En livsberättelse om kärlek, familj, företagande och hur man navigerar genom prövningar som tar en till platser man inte vill passera och samtidigt sköta om ett företag med 18 anställda och dessutom ta hand om kunder och uppdragsgivare.

TBM Entreprenad startades 2001 av Fredrik ”Frippe” Halvarsson. Han hade jobbat många år i byggbranschen, både hos Asplunds och hos Skanska. Men han var trött på de större företagen och kände att det mest var administrativt arbete, budgetar och prognoser, det var inte det han ville göra. Livet stod och vägde i och med att Fredrik och Katarina i samma veva miste ett barn. Vilket fick de båda att fundera på vad de egentligen ville göra med sina liv.

Fredrik bestämde sig för att starta eget. Jobba själv, styra sina egna tider, det fick bära eller brista. Katarina var med på noterna och de började med kontoret hemma, helt från grunden. Men det tog inte lång tid innan de större jobben började ramla in. Många år i branschen, ett bra nätverk och fint rykte gjorde att det snabbt tog fart. Gamla kunder från anställningsåren hörde av sig och verksamheten växte med den första anställningen 2003 och två till 2004, för att sedan rulla på.

Då bestämde de två att flytta ut kontoret från hemmet eftersom privatliv och jobb gick in i varandra som det så ofta gör. De skaffade ett litet rum på skjutbanevägen invid E20 och satt där ett par år. Innan även det blev för litet då personalstyrkan nått upp till tio-tolv anställda. De hade då varit igång i fem år och flyttade till Argongatan vid Boglundsängen för att till slut hamna på Holmen.

Katarina Halvarsson har själv lång erfarenhet ifrån byggbranschen men från ett annat håll.

–  Jag började som sekreterare på Asplunds redan 1987, då var jag 20 år. Fredrik jobbade även han på Asplunds och två år senare,1989, blev vi ett par, säger Katarina Halvarsson.

På jobbet började hon efter ett tag att jobba med ekonomi och det blev Katarinas roll fram till en uppsägning 1992 då den ekonomiska krisen sköljde över Sverige som ett stort svart spöke.

– Det var många som blev uppsagda då. Men så började jag nästan direkt på Vasakronan. Jag tänkte inte vara utan jobb så jag satte mig och ringde runt med telefonkatalogen framför mig, det fanns faktiskt en sådan då.

Katarina Halvarsson skrattar åt minnet, det är länge sedan nu.

– Men jag fick napp och började på Vasakronan. Det var 1994.

 

Där var du sen tills du och Fredrik började jobba tillsammans?

– Ja, jag var där tills 2002. Sen är det alltid jag som har skött papperna i firman. Vi har alltid drivit det tillsammans även om det är Frippe som ägt företaget helt och hållet. Jag har varit anställd.

 

Har det varit samma typ av verksamhet hela tiden?

– Det var lite mer byggservice i början, nu är det byggservice och mindre projekt.

 

Vad innebär det? 

– Byggservice är mer småjobb. Vi har servicebussar som åker iväg på jobb som pågår i allt från ett par timmar till några dagar. Mindre projekt är där vi kanske håller på i två tre månader på samma ställe och etablerar personalen på plats. Nu bygger vi till exempel förråd åt Kumlabostäder. Då är det ett projekt som håller på i flera månader och då har vi etablerat killarna där med bodar och så vidare. Sen har vi kanske inte de där jättekomplexa projekten.

 

Hur många anställda har TBM Entreprenad?

– Vi har 18 anställda just nu. Men vi har varit upp emot 30 stycken under en period.

 

Vad har ni för kunder idag? 

– De flesta uppdragsgivare vi har är de största fastighetsbolagen i stan. Sedan har vi även lite privatpersoner också. Jag skulle vilja säga att vi jobbar cirka 85-15 procent åt det hållet.

Katarina Halvarsson har numera stigit av vd-posten på företaget men hon är fortfarande majoritetsägare. 2016 dog Fredrik och det har varit en tuff mental och praktisk väg framåt fram tills idag. Katarina och Frippe, som hon själv namnger honom, hade levt ihop i 30 år, och jobbat ihop nästan lika länge, tätt sammansatta där de gjorde allting tillsammans.

”Hur går man vidare”, tänker jag? Sälja företaget eller fortsätta driva det? Mitt i en sorg som självklart fortfarande lever kvar och påverkar vardagen. Hur klarar man av att bibehålla fokus?

När man pratar med Katarina Halvarsson verkar det inte vara några tankar hon själv reflekterat över utan det har mer varit en överlevnadsinstinkt. Man måste ta sig igenom det, lösa det som måste lösas, och bryta ihop då och då för att lätta på trycket.

– Ett jobb måste jag ändå ha och då var det naturligt att stanna kvar och kämpa. Företaget var min trygghet. Personalen har varit fantastisk under hela den här perioden. De har förstått, tagit ansvar och låtit mig få gråta här på jobbet, menar Katarina Halvarsson.

 

Jag ber henne att ta det från början. För det har verkligen varit en kamp. Inte enbart genom sorgen utan även en fight emot sjukvården, någonting som fortfarande inte är helt avslutat.

– 2014 fick Frippe en knöl på huvudet. Som han inte först berättade för mig då han visste hur nojig jag var eftersom jag varit på honom flera gånger angående leverfläckar på ryggen. ”Jag tänker inte gå iväg fler gånger och förlöjliga mig”, sa han. Det var hans frisör som påtalade att han borde söka för knölen på huvudet. När han sen kom tillbaka och berättade hade man sagt att det kunde vara allting från något ofarligt till… de pratade även om cancer, men det gick in och ut igen. Då hade jag mist pappa för ett antal år sedan och dessutom mist ett barn och tyckte nog att vår kvot var fylld.

 

Hur gick ni vidare då?  

– Läkaren tyckte att knölen skulle tas bort men ville inte göra det själv. Eftersom det var på skalpen så ville han att en plastikkirurg skulle göra det för att få det snyggt. Så Frippe blev remitterad vidare till Stockholm där vi var i december 2014 för att göra en enkel operation.

 

Var det ett standardutförande? 

– Vi visste inte vad det var. Ingen visste det egentligen men i remissen hade läkaren skrivit att det kunde vara malignt. Men jag satt i väntrummet, Frippe gick in och kom ut med en plåsterlapp på huvudet. Sen käkade vi lunch och åkte hem. Det här var i december, sedan hörde inte vi någonting.

Jul- och nyår passerade och Fredrik och Katarina glömde nästan bort det hela. Men när man kom in i slutet av januari så tänkte de två att då är det väl ingenting. För  är det något allvarligt så ringer de väl. Men det gjorde de inte.

– Men så satt jag här på jobbet en dag, som jag alltid gör, då ringde Frippe, som han jämt gjorde när han var ute och åkte. Han berättade att han skulle till hud på USÖ dagen efter. Varför det undrade jag? Då hade man ringt och sagt att han måste dit. I telefon frågade man om ingen hade ringt till Frippe då han inte förstod varför han skulle till USÖ. Då hade sköterskan sagt att han borde ringa sin läkare i Stockholm.

 

Så han ringde?

– Ja, och läkaren sa att ja just det, dig skulle jag ringa. Du har malignt melanom och måste in genast.

 

Bara så där alltså?

– Ja bara så där, sen sa han att han hade pratat med en kollega i Örebro. ”Du ska dit nu” – och dagen efter åkte han in. Då meddelade man att han var tvungen att göra en större operation och vara medveten om att du kommer att se annorlunda ut för vi måste ta bort en bit av skalpen och håret.

Sportlovet 2015 genomfördes den stora operationen.

– Min magkänsla var redan från början att det här är inget bra. Men vi pratade inte om det. När de sedan opererade så togs det även prov på lymfkörtlarna i halsen. När svaret kom så fanns det spridning även dit. Då ville de göra körtelutrymning vilket betyder att man tar bort hela paketet med lymfkörtlar i halsen.

Katarina Halvarsson berättar att hon i efterhand har läst varenda journal och anteckning och insåg att här började saker gå väldigt fel. Han som skulle operera bort lymfkörtlarna begärde en bild på hur det såg ut i halsen och det fick han och i anteckningarna står att det inte var något konstigt, någon körtel var lite förstorad, det behövde inte betyda något men för säkerhets skull skulle man göra en helkroppsscanning, vilket aldrig gjordes.

Fredrik opererades på skärtorsdagen 2015 och då visade det sig att ytterligare sex körtlar var smittade. I maj kom det tillbaka nya knölar på huvudet och läkarna förstod ingenting. Det blev en ny operation och så höll det på fram till sommaren i juni då han hade en ny tid hos onkologen. En tidsrymd som Katarina Halvarsson tyckte var märkligt lång med tanke på det som hänt. Han opererades första gången i februari och nu var det juni. Kanske var det inte så akut ändå.

 

Jobbade Fredrik under tiden?

– Ja han jobbade, hans inställning var hela tiden att det här ska jag fixa. Sen var vi hos onkologen och det var inga konstigheter då heller, han skulle bara gå på kontroller var tredje månad.

 

Det var inga strålningar eller cellgifter?   

– Nej, han skulle gå på sina kontroller, det var inget mer med det och det gjorde vi high five på. Fast han hade börjat känna en knöl på halsen efter operationen men man trodde att det var ärrvävnad. Inget konstigt men för säkerhets skull så skulle man göra den här röntgen som det pratats om mycket tidigare men inte blev av.

Då konstaterades att det spridit sig både till levern och lungorna.

– I juli fick han ny medicin som de ville att han skulle ha och han mådde bra av den. Fortfarande jobbade han som vanligt. Men i oktober började Frippe må dåligt, kräktes och hade väldigt ont i huvudet. Efter ett samtal med läkaren så misstänktes nu en hjärntumör. Det visades sig att han hade en sex centimeter stor tumör och då började dem stråla honom samtidigt som han fick en ny sort medicin. Dyr, men jag tvingade läkarna att ge honom den.

Här började en kamp där Katarina nu i efterhand menar att hon levde i förnekelse, såg inte hur sjuk Fredrik var, hade honom hemma och intalade sig att det här ska gå, vi ska lösa det. Jimmy Carter hade gått på samma medicin och tumörerna hade försvunnit. Det ska stå om miraklet i NA, tänkte hon.

Men Fredrik blev bara sämre och sämre. Den 7 februari 2016 somnade han in. Mitt i alltihopa insjuknade även Katarinas mamma i cancer och gick bort på fem veckor och man undrar hur är det möjligt att klara av en vardag under de premisserna.

– Jag var hos Frippe väldigt mycket, men jag var även på jobbet, jag var tvungen att stötta mina barn och jag hade en hund att gå ut med. Jag vet faktiskt inte hur jag löste det, jag bara gjorde det. Du måste klara av det.

 

Du nämnde att du ärvde företaget av Fredrik och han sa att du fick besluta hur du ville göra och du valde att köra på. Hur planerade du upp det mitt i allt kaos?

– Det låter kanske konstigt men det rullade på. Sen fick jag lite hjälp av Urban Kapple, som Frippe gått på ledarskapsutbildning hos, om hur jag skulle jobba framåt. En sak som jag tyckte var viktig var att få ihop personalen, de hade kunnat dra eftersom det var byggboom och deras marknad. Men de stannade, nu kör vi för Frippe, sa de. Tidigare hade Frippe lovat personalen en Barcelonaresa om de uppnådde ett visst mål men de lyckades inte, så det blev inget. Men nu bokade jag den resan ändå. Jag och 15 grabbar åkte dit för att få ihop gruppen i en sorts nystart.

Känns som att man måste vara otroligt stark för att ta sig igenom det du har gjort?

– Det är väl någon sorts kvinnlig styrka att hålla ihop det. Även om jag inte tänkt så på det. Sen har jag naturligtvis brakat ihop då och då, men jag är envis. Man ska komma ihåg att jag samtidigt drivit en process mot sjukvården. Jag märkte tidigt att det var något som inte stämde, jag läste allt i journalerna och hittade massor av konstiga saker.

Katarina anmälde först till IVO i Örebro, som tog hjälp av en professor som såg att läkaren i Stockholm skurit rätt i förändringen vilket gjorde att cancern spred sig. Katarina fick rätt och ett skadestånd utbetalades men inget hände med läkaren. Ytterligare en professor som blev inblandad i fallet skrev att Fredrik inte hade behövt dö, han hade kunnat vara frisk på en månad om läkaren hade opererat rätt. Hur som helst så hade han inte dött vid den tidpunkten som han gjorde. Nu driver även en åklagare ett mål som handlar om grovt vållande till annans död.

 

Du blev ofrivilligt ägare och vd i ett byggföretag i en väldigt mansdominerad  bransch. Hur har det varit?

– Jag har jobbat i branschen sedan jag var 20 år och har aldrig blivit illa behandlad, aldrig nedtryckt eller någon som sagt eller gjort något illa. Men jag får mycket frågor hur det kommer sig att jag som kvinna äger ett byggföretag, eftersom det är så ovanligt. Då får jag dra storyn.

 

Du möts av respekt?

– Ja det gör jag. Sen kan jag nog ibland nedvärdera mig själv, att jag inte har grunderna i byggkunskap. Men jag kan andra saker, har andra inspel än männen. Ser ofta saker från ett annat håll. Jag ställer mycket frågor. Varför gör vi så här? Kan man göra det på ett annat sätt?

Sommaren 2017 bestämde sig Katarina Halvarsson för att tagga ner och ta hand om sig själv lite mer. Hon sålde 49 procent av företaget till Daniel Larsson. Hösten 2018 lämnade hon över posten som vd. Katarina är kvar som majoritetsägare och styrelseordförande och jobbar på som vanligt.