Örebroaren Jakob Kiefer är sedan i höstas svensk ambassadör i Chile. Han har tidigare arbetat för Utrikesdepartementet i Kina, Frankrike och Malaysia. Jakob menar att Sverige har ett gott rykte utomlands.
– Man blir alltid lika positivt förvånad i den meningen att det finns så mycket som vi har att vara stolta över i Sverige. Jag vill inte förta något alls av de problem som diskuterades i valrörelsen, men i ett internationellt perspektiv har vi det likväl bra. Det är det som jag får höra.
Innan 44-årige Jakob började jobbet som ambassadör i Chile arbetade han med näringslivskontakter på den svenska ambassaden i Peking.
– Vi byggde upp verksamheten kring flera kluster. Transporter, och det förstår man behovet av när man tar sin första taxi och fastnar i bilköerna in från Pekings flygplats, sjukvård, och miljöteknik. Det är så att säga det proaktiva främjandet där företag, institutioner och staten samverkar med lösningar på kinesiska samhällsproblem. Här spelar besöksutbyte med ministrar en viktig roll eftersom företag inte själva kan kommunicera med den kinesiska byråkratin. Vi hade i genomsnitt cirka åtta till tolv högnivåbesök per år i Kina.
– Det defensiva uppdraget är det svåraste. Enskilda företag som hamnar i trubbel. Ibland kan det röra sig om riktigt stora affärer som låser sig i den kinesiska byråkratin. Och för ett mindre bolag kan ett intrång i så kallade immatrialrättsliga ärenden, det vill säga att någon kopierar produkten eller företaget, i princip sänka verksamheten. Här kan ambassaden agera genom diplomatiska kontakter. Sedan är kanske det viktigaste att vi följer utvecklingen på marknaden. Hur behandlas våra bolag. Får de marknadstillträde, kan de anställa, växa, handla fritt? Det redovisar vi i en rapport om affärsklimatet. Den finns att hämta på nätet, berättar Jakob.
Vilka möjligheter och svårigheter finns det för svenska exportföretag på den kinesiska marknaden?
– Överlag finns alltjämt goda möjligheter att lyckas, inte minst för konsumtionsföretag. Våra industribolag ser ut att ha det litet tuffare på grund av inhemsk konkurrens, men här finns också brist på marknadstillträde, det vill säga Kinas oförmåga att öppna upp fler sektorer för utländsk konkurrens.
Vilket är bästa tipset till en företagare som vill göra business i Kina?
– Inget företag går in på kinesiska marknaden utan att noga ha analyserat risker, tagit patent och säkrat sina produkter och verksamheter juridiskt. Att göra marknadsanalyser är inte ambassadens uppgift i första hand utan detta sköter Business Sweden, eller någon annan konsult eller entreprenör. Några reflexioner efter fyra år: sätt upp ett tidsmål och fördubbla den tiden, se till att du har marginal och uthållighet, tre till fem år. Inget är klart ens när man skrivit kontrakt. Det är snarare då problemen börjar. Nät verka mycket. Kolla alltid upp vilka du har att göra med. Undvik så kallade joint-ventures. Det är arrangerade bröllop som inte sällan avslutas med bitter eftersmak. Du måste kunna kommunicera på kinesiska, det vill säga någon i ditt bolag måste fungera som länk. Använd då gärna tidigare framgångsrika kineser som jobbat med svenska bolag.
Vilka är de vanligaste fördomarna om Sverige som du mött?
– Jag vet inte om man möts så mycket av fördomar. Det är kanske bilden av att allt fungerar perfekt och att vi är ett homogent land. En del kan nog tycka det är märkligt att vi ständigt vill berätta om vikten av mänskliga rättigheter, jämställdhet och vi kanske uppfattas som världsförbättrare med bistånd och engagemang i nästan alla delar av världen. Man får passa sig för frasen, ”In Sweden we do or think like this” …
– Och i yrkesrollen får man passa sig för att bli fördomsfull. Det vill säga man försöker förstå sitt verksamhetsland genom att generalisera. Det finns vissa drag hos människor, sociala koder och kulturer, men erfarenheten visar ju att det man känner och vet något om är egentligen bara är de individer man mött. Sedan finns det styrelseskick, ideologier och regeringars sätt att agera. Dessa kan man analysera på ett mer objektivt sätt utifrån våra egna värderingar.
Representation och cocktailparties. Är livet som diplomat en räkmacka?
– Jovisst kan det vara så. Ett par gånger har man hamnat på event med glamour som ett middagsspektakel och efterfest med Jackie Chan, faktiskt tillsammans med några besökande örebroare. Ett av mina roligaste minnen är när jag var med på Grammisgalan och Carl Bildt är litet sen, men sedan dyker upp i sin numera legendariska kavaj. När man reser med ministrar får man också uppleva saker som att segla med Götheborg upp genom Themsen och Tower Bridge eller träffa människor som ofta betytt en del för världen.
– Jag tillhör inte dem som tycker UD ska skämmas för att vi bjuds in till röda mattor och högtidligheter eller försöker ha hög klass på våra mottagningar och mat. Det är ju inte jag utan funktionen diplomaten ambassadören som bjuds in eller bjuder in. Vi bestämmer så att säga inte det internationella umgänget. Det är inte för vår egen skull maten serveras på statsporslin utan gästerna ska känna sig uppskattade och få en liten bit av det högtidliga Sverige.
– Men livet som diplomat är också ett kontorsjobb. Det är e-mail, instruktioner, administration, beredning, förhandling, mötesläggning. Inte sällan är det rätt trista evenemang in på sena kvällar. Inte sällan tas helger i anspråk.
Du har arbetat några månader i Chile. Vilken bild har du fått av landet?
– Oj, jag minns inflygningen över Anderna i maj när vi gjorde så kallad inspektionsresa. Vita höga berg. Man inser hur avlångt och smalt landet är. 4 000 kilometer kust. Santiago är en sexmiljonerstad som ligger där västerut och är en blandning av det mesta. Svårfångad. Moderna höghus, palats, men också lite ruffigare kvarter. Lite spanskt och lite tyskt och så en hel del latino, helt enkelt.
– Det jag mest slås av är omgivningarna, bergen, luften, ljuset. Jag har inte rört mig mer än i Santiago så kan inte säga så mycket, men ser fram emot öknar, berg och hav. Det är fint klimat så långt och begränsade luftföroreningar, jämfört med Peking i alla fall. I Chile känner alla till Sverige. 45 000 personer av chilenskt ursprung bor i Sverige. Allt började med att vi öppnade gränsen för politiska flyktingar efter militärkuppen 1973. Så kanske är det vår humanism som gjort oss mest kända. Sedan används ju Chile i debatten som referens till vår skolpolitik, vilket är litet intressant.
– Chile är ett rätt konservativt samhälle och kanske är detta angreppssätt mer konstruktivt. Med Margot Wallström har vi också en ny utrikesminister med goda kontakter med Chiles president Bachelet och vi kommer att jobba mycket med gender också i utrikes- och säkerhetspolitiken.
Nu är det spanska som gäller, tidigare var det kinesiska. Hur har det gått med språket?
– Jovisst, man gör bort sig hela tiden. Häromkvällen hade jag en liten bjudning och bjöd då alla förvånade chilenare och övriga spansktalande in till öknen från altanen till vardagsrummet. Jag ville förstås säga ”Välkommen till desserten” och drog då till med ”bienvenido al desierto”. Välkommen till öknen. Numera vet jag att efterrätt heter ”el postre”. Kinesiskan är i många stycken en enda lång förnedringsprocess där man de första åren inte riktigt kan göra rätt. Säger du ma, má, eller mà med fel ton kan det gå snett. Du vill introducera din mor, men kinesen hör dig säga, “Här är min häst!
Vad får dig att längta hem till Örebro?
– Det går faktiskt inte en dag utan att jag tänker på Örebro. Min mamma Ulla är svårt sjuk med en elak cancerprognos och där finns min styvfar och en av mina systrar och faktiskt också numera min styvmor Eva. Alltid kamraterna som är så viktiga och får en att komma hem och landa. En del är kvar i stan, en del har lämnat stan, men vi är från Öret. Stan idag är dessutom mycket mer öppen och dynamisk än när jag växte upp. Jag följer alltid ÖSK och tänk vilken finish de hade. Hockeyn är också fantastisk. Egentligen är det kanske inte Örebro utan alla de vi känner från den tiden och alla andra också. Pappa i Uppsala, systrarna i Stockholm och Linköping. Vi har ett litet hus i skärgården som är en fantastisk plats och i somras hade vi en fin herrträff. Och så ostbågar och lösgodis.
Vad gör du för att koppla av från jobbet?
– Jag har ju alltid tyckt om musik och var hårdrockare när det begav sig. Jag började spela trummor tidigt på pappkartonger i farsans kåk i Adolfsberg, sedan köpte jag ett set och flyttade ned i källaren i villan i Nasta. Raid och sedan ett band i Uppsala som hette 6-Pak.
– Annars spelade jag mycket tennis som ung, faktiskt också i college-laget i USA, men inser att jag nog inte var så bra som jag trodde. Innebandyn i Nerikes Allehanda är i begränsade kretsar legendariska. Golfen började jag med i Malaysia och är väl lite golfnörd och ska försöka hinna med att spela litet oftare. Här i Santiago har vi både börjat med mountainbiking och kanske ska jag ge mig på los caballos, hästridning. Barnen har börjat med det. Jag läser också en del, men mindre än tidigare. Jag är lite av en tv-junkie och särskilt då serier. Da vinci och The Americas är två serier som tyvärr tar upp lite för mycket tid.
