Idrottshistorikern och universitetslektorn Daniel Alsarve har doktorerat på Örebro Sportklubb. Hans forskningsfokus ligger på demokrati-, genus- och maskulinitetsfrågor. Det är spännande att slå följe med honom in i idrottens dynamiska värld med alla dess glädjeämnen, smärtpunkter och motsägelser.

– Idrotten är väldigt fascinerande. Där finns starka demokratiska dimensioner och ett nästan fascistiskt sorterande i en oerhörd rangordning och klassificering. Det gäller ju inte bara kön utan också om man har ett ben eller två ben. Och ens förstånd.

Det säger idrottshistorikern Daniel Alsarve vid Örebro universitet som förra året doktorerade på en avhandling om ÖSK: ”I ständig strävan efter framgång? Föreningsdemokratins innehåll och villkor i Örebro Sportklubb 1908-89”.
– Idrotten är inte entydigt demokratisk.  Sorteringen legitimeras av att det ska skapas rättvisa – att göra det möjligt för olika individer att tävla på lika villkor. En riktigt delikat paradox.

Det är väldigt tydlig när det gäller isärhållandet av kvinnors och mäns idrottande.
– Det är spännande att man gör det med rättviseargument. Det är orättvist för kvinnor att tävla mot män – vilket samtidigt reproducerar den manliga maktordningen och dominansen. Det engagerar mitt tänkande en hel del just nu.
Det paradoxala inom idrotten är temat i hans essä Den demokratiska idrottens motsägelsefulla karaktär, publicerad i den idrottsvetenskapliga nordiska webbtidskriften ”idrottsforum.org”. Där han också recenserar idrottsvetenskaplig litteratur.

Vid Örebro universitet bedrivs en kvalificerad idrottsforskning i flera discipliner med natur-, beteende- och samhällsvetenskaplig inriktning. Det finns tunga skäl till det. Idrotten är en integrerad del av samhället både ekonomiskt och ideologiskt. Samhället satsar stora resurser på idrotten. Dess språk och värderingar genomsyrar också politiken. Man talar om politikens ”mittfält”, ”vinna eller försvinna” och ”raka puckar”.

Daniel Alsarve visar i sin forskning att idrottsföreningarna står i ett dialektiskt förhållande till samhället.
– I ett samhällsstrukturellt perspektiv kan man verkligen se föreningen som en marionettdocka. Den följer strukturerna. När medlemsantalet ökar i slutet av 1910-talet, då är det en generell organiseringsvåg som pågår i Sverige. När banden mellan föreningen och kommunen stärks på 60-talet, då är det en allmän välfärdspolitisk våg som rullar fram i samhället. Avamatöriseringen på 70-talet är också en generell företeelse.

Men idrotten påverkar också samhället i allra högsta grad.
– Efter skolan är idrotten och dess föreningar den största medborgarfostraren, en gigantisk fritidsfostrare om man så vill. Det som gör den spännande är just denna oerhört omfattande verksamhet, vilket gör att den måste studeras och analyseras.

Nästan var tredje barn mellan 7-14 är medlem i en idrottsförening och mer än vartannat barn deltar i tävlingar. Och Riksidrottsförbundet har cirka 3 miljoner medlemmar.
– Idrotten som integrationsarena. Det är en aspekt. En annan är idrotten som ett slags demokratiseringsarena. En sluss in i samhället.

Idrotten ger hopp när det gäller integrationen, där samhället i övrigt inte lyckats särskilt väl. Berättelsen om det somaliska bandylandslaget i Borlänge förevigad i succéfilmen Trevligt folk är ett integrationsprojekt som hamnat i debattens centrum. Idrotten, speciellt de stora lagsporterna, erbjuder också en referensallmänning som många kan anknyta till.
– Man brukar säga att har man inte någonting att prata om med en främling kan man alltid prata fotboll. De flesta har hyfsad koll.

Daniel Alsarve har själv idrottat. Hans tidiga idrottsintresse parades med ett kritiskt öga för de problem han såg inom idrotten. Som ett grupptryck som ibland gick över i ren mobbning. Där finns de djupare liggande bevekelsegrunderna till att han sökte sig till idrottsforskningen. När han sedan klev in i akademin på 90-talet, fann han att man inom universitetsvärlden betraktade idrotten som något av en kusin från landet. Den var inte accepterat som ett intellektuellt ämne.

– Jag kommer särskilt ihåg en sammankomst med historiker. Där behandlades en text om vatten och framväxten av reningsverk. En av de närvarande professorerna sa: ”Du har faktiskt något att säga till skillnad från många andra här.” Åhörarna skrattade. Då kände man sig träffad.

Daniel skrattar stillsamt. Helt i samklang med hans lugna och metodiska sätt att berätta om sin forskning.
– Nu är det ingenting som jag bryr mig om. Men jag kände länge att det där ”han” håller på med. Det är inte så intressant eller viktigt.

Han är medveten om att de ”riktigt” intellektuella sysslar med andra saker helt enkelt. Som det klassiska politiska spåret, krig eller kungar.
– Idrotten är en populärkultur yttring som blivit en subdisciplin inom ämnet. Antalet subdiscipliner har ökat otroligt de sista fem, tio åren. Nu är det egentligen ingen som håller sig i mittfåran längre.

Daniel känner sig fortfarande inte helt hemma bland historikerna. De tidskrifter som kollegorna normalt publicerar sig i – Historisk Tidskrift eller Scandia: Tidskrift för historisk forskning – lockar honom inte heller. I stället blickar han ut över världen. För internationellt sett är idrotten het inom forskningen.

– Den är ganska stor i USA och i England. Och egentligen i hela Europa. Med flera olika ingångar att problematisera idrotten. Det historiska skeendet kan vara en. Men det kan också handla om kön. Det kan handla om management. Och det kan handla om ekonomi. Så idrottsvetenskapen är en mångvetenskaplig vetenskap.

Daniels avhandling om ÖSK har väckt uppmärksamhet eftersom den på ett konkret och vetenskapligt sätt försöker definiera och beskriva hur flerdimensionella begrepp som föreningsdemokrati och strävan efter framgång utvecklas och interagerar över tid.
– När man går in i en mångsektionell förening som ÖSK och studerar den över en lång tid så skapas en sorts miniatyrbild av idrottsrörelsen. För här möts olika idrottsgrenar. Här aktualiseras olika frågor och prioriteringar som också är aktuella ur ett större samhälleligt perspektiv. Det tror jag är styrkan i den här avhandlingen.

Han ser sin forskning om föreningsdemokrati som en början.
– Vi uppfattar, definierar och pratar om demokrati på helt annat sätt än man gjorde 1909 eller på 30-talet. Det gör begreppet komplicerat – och samtidigt är det centralt för vår tid. Vi kan inte förstå samhället utan att försöka förstå begreppet demokrati.

Att debattera föreningsdemokrati ligger i tiden. Inte så underligt med tanke på att elitidrotten är på väg mot en total kommersialisering och bolagisering. Daniels kritiska ansats att problematisera den gängse uppfattningen, också inom forskningen, om idrotten som en folkrörelse ligger också tiden.
– Om ÖSK någon gång har varit en folkrörelse så var det precis i mitten av 1910-talet.
Innan bygget av Eyravallen i början av 1920-talet som han ser som en vattendelare som inledde ett nytt skede i ÖSK:s historia med ett kraftigt ökat behov ekonomiska intäkter.

Här dyker åter ett paradoxalt drag upp.
– Det innebär att en viss del av föreningens medlemmar utökar sin verksamhet i föreningen och därmed fördjupas medlemskapet och demokratin och förstärker gemenskapen. Man bygger möjligheter för att nå sportsliga framgångar. Men på längre sikt får de icke-publika sektionerna med låga ekonomiska intäkter, till exempel terränglöpningen, problem av överleva.

En annan viktig händelse är när fotbollen prioriteras med en anställd tränare. Klubbens mål har hela tiden varit allsvenskan. I dag identifieras varumärket ÖSK av ÖSK Fotboll. Daniel för ett spännande resonemang kring det svårhanterliga tävlingsmomentet. Idrottens livsnerv, som han uttrycker det. Utan tävlandet blir idrotten till wrestling. En ren show där det mesta är gestaltat i förväg. Rena döden för idrotten. Samtidigt ser han tävlingslusten som det största potentiella hotet mot idrotten.

– Den kan trigga regelbrott. Det blir viktigt att vinna till varje pris. Ibland finns det så mycket att vinna att somliga idrottare är beredda att dopa sig.

Cyklisten Lance Armstrong och andra kända dopare dyker genast upp i vårt samtal. Daniel återkommer till idrottens motsägelser, dess klassificeringsraseri och rangordnande.

– Den logiken måste man förhålla sig till väldigt tidigt nere i barnidrottandet. Egentligen så fort man kallar något en idrottstävling.

Då vet ett barn genast att det handlar om att vinna. Att prestera en tid, eller komma först i mål, ta en medalj. Hur mycket arrangörerna än försöker minimera tävlandet.
– Men det är också det som skapar lusten att testa sin kapacitet.

Samtidigt måste man se upp med utslagningsmekanismerna. Idrottsrörelsen vill ju att barn och ungdomar ska idrotta länge. Det är inte heller självklart att tävlingsmomentet kan kombineras med föreningsdemokratins bredd- och jämställdhetsmål.
– Jag skriver just nu en artikel om hur mansdominansen upprätthålls på föreningsnivå. Det kan vara allt från hur klubbmedlemmarna porträtteras fotografiskt. Vilka man lyfter fram och skriver om. Och hur man gör när kvinnor lyfts fram. Beskrivs de som ett skogsrå, eller vad det nu är.

Här finns det konkreta insikter att hämta om hur många föreningar, och andra organisationer, ser på manligt och kvinnligt i en tradition som i grunden är vit, västerländsk och manlig. Daniel Alsarve leder sedan förra året det treåriga länsprojektet Unga satsar jämt – ett projekt om maskulinitet i Örebro läns idrottsförbunds regi.
– Jag försöker skapa metoder och material för att fördjupa jämställdhetsarbetet och föreningsdemokratin och underlätta för föreningar att fostra sina pojkar till goda medborgare och män.

Han konstaterar att det är svårt att definiera exakt vad ”god” står för i sammanhanget. Men det är självklart att pojkar och män måste lära sig att inte kränka och osynliggöra flickor och kvinnor i något som helst sammanhang. Att lära sig hur man visar respekt för varandra i alla situationer.
– Det är jättespännande  – och svårt att veta hur man ska gå tillväga.

Just förminskandet och osynliggörandet av kvinnor är alltför vanligt. Ömsom en härskarteknik, ömsom ren omedvetenhet. Fotbollsspelaren Anders Svensson belönades med en bil på Fotbollsgalan för två år sedan av Svenska Fotbollförbundet för att han slagit nytt landskampsrekord. Therese Sjögran belönades med en blomsterbukett för samma prestation.
Han ger ett annat exempel på en konkret nivå i en basketklubb med både flick- och pojklag.
– Flickorna spelar match. Pojkarna kommer in, studsar med sina bollar och slänger bollar på sidorna. De fullkomligt osynliggör flickorna.

Han ser beteendet som en problematisk aspekt av manligheten som måste förändras för att man ska kunna leva upp till jämställdhetsidealen i ”Idrotten vill”, Riksidrottsförbundets visionära idéprogram. I sin avhandling citerar Daniel en ÖSK-ledare som självkritisk konstaterar att klubben är ett ”förbaskat manssamhälle.” Insikten har väl länge funnits hos vissa ledare. Och det går att kritisera den manliga maktordningen öppet. Men det händer väldigt lite.
– I mina mest radikala stunder så tror jag att vägen till jämställdhet inom idrotten kräver att vi måste bryta upp könssegregationen. Att skapa en gränsöverskridande idrott. På tvärs mot de biologiska rättviseidealen…

Daniel Alsarves idrottsforskning berör tre tunga områden: demokrati-, genus- och maskulinitetsfrågor. Otroligt viktiga för idrottens framtid. Hans avhandling uppfordrar till mer forskning. Och han vill gå vidare.
– Jag siktar på att nå ut med min forskning internationellt. Därför måste jag ställa om till engelska. Det är nödvändigt för att kunna publicera sig i internationella tidskrifter.