Edwalls Ur är ett av Örebros äldsta ännu verksamma affärsföretag. I den centralt belägna butiken vid Stortorget verkar generation tre och fyra av urmakarsläkten Edwall, Mårten och hans dotter Karolina. När ett klockfreak till reporter möter en vänlig, humoristisk och mästerlig urmakare flyger tiden – och orden.

 

Ur led är tiden. Sommartiden har tagit timeout till nästa vår. En liten skara kunder väntar denna måndagsmorgon tålmodigt i butiken på att få professionell hjälp med att ställa in normaltid på diverse klockor. En man har problem med sitt radiostyrda armbandsur. Där borde omställningen ha skett automatiskt.

En dam väntar lite nervöst på att få ett par klenoder till bordsur tidsjusterade. Alla är vi beroende av att ligga rätt i tid. Åtminstone när det gäller tidmätningen.

– Det kommer ganska många hit när det är dags att byta tid, säger Mårten Edwall, tredje generationen Edwall i den välbekanta butiken som ligger vid Nikolaikyrkan och Stortorget.

Där har den legat sedan 1862, berättar han, och är därmed ett av Örebros äldsta levande företag. Fastän hus rivits och byggts. En viss Per August Åberg grundade detta år en urbutik med serviceverkstad i detta centrala läge nära torghörnet.

– När farfar 1918 övertog rörelsen flyttade den till själva hörnet.

Mårten pekar på en annons från den tiden som pryder en av väggarna på hans nätta och trivsamma kontor och verkstad en trappa ner från butiken.

Hans farfar hette Josef Edwall, bördig från Ullersäter nära Fellingsbro. Han gick i lära hos Per Augusts bror som bedrev urmakeri i stationssamhället. Josef kom sedan till Örebro vid sekelskiftet.

– Men så vidareutbildade han sig i London vid British Horological Institute. Det var den finaste urmakarutbildning man då kunde få i Europa.

Josef Edwall återvände till Örebro och började 1905 att arbeta för Per August Åberg och tog som sagt vid 1918, när Per August med ålderns rätt drog sig tillbaka. Josef Edwall & Co. såg dagens ljus.

Butiken är en idealisk träffpunkt. Edwalls hörna har blivit ett begrepp. Den har fått ett poetiskt lyft genom att Örebros egen poet Arne Upling anspelar på detta faktum i titeln till en av sina diktsamlingar, ”Edwalls hörna halv sju”.

– Men det är nog mest för äldre generationer. Nu är det nog mer för grannen konditori Vasa. Det är fantastiskt att många kunder vill att vi ska bestå.

Örebroarna har köpt presentklockor där över generationsgränserna. Butiken har på sätt och vis blivit en del av stadens kulturhistoria. En beständig del i en obeständig stadsbild.

– Så har jag nog aldrig tänkt, säger han och skrattar gott.

Ännu är det ett familjeföretag till hundra procent och inne på fjärde generationen – mitt i de stora butikskedjornas tid.

Men tillbaka till den tid som flytt. 1931 började Mårtens far Lennart vid 16 års ålder i lära hos sin far Josef. Generation två var därmed på väg in i urmakaryrket för att så småningom ta över firman.

Nästan fyrtio år senare, 1972, började Mårten 24 år gammal att sporadiskt arbeta i familjeföretaget. Två år senare började han på Urmakarskolan i Borensberg. På den tiden en gymnasieskola med riksintagning, i dag yrkeshögskola som just flyttat till Motala. Den enda skola som kan utfärda gesäll- och mästarbrev inom yrket. Dokument vars namn vittnar om ett ursprung i skråväsendet och som certifierar urmakare både nationellt också internationellt.

– Pappa hade inte gesäll- och mästarbrev. Det behövdes inte då. Jag har gesällbrev men har inte brytt mig om att skaffa ett mästarbrev. Då ska man visa att man varit verksam i yrket och framför att man kan bokföring och driva ett företag.

I Mårten Edwalls fall känns det överflödigt. Han kände sig som en pappa när han kom till Borensberg, där de flesta eleverna bara var 16. Han hade en nyfödd son hemma.

– Jag bodde första veckan på Göta Hotell, känt från filmerna om Göta Kanal. Det var en upplevelse bara det. Tanten som hade hotell gick alltid med en cigarett i mungipan. Askpelaren blev bara längre och längre. Fixade hon en frukost visste man aldrig om den hade fått en extra krydda.

Med två generationer urmakare i ryggen måste man väl nästan vara rebell för att inte bli det själv?

– Jag fick ingen påverkan av pappa att jag skulle bli det.

Han var god vän med rektorn där nere. Jag sökte aldrig till skolan utan fick ett erbjudande att komma ner och skaffa mig en certifiering.

Mårten tillhörde den sista elevkullen som gick den så kallade växelutbildningen.

– Man var på skolan på hösten. Så praktiserade man ett år och utvecklade det man lärt sig så att säga. Man fick praktik på det sättet. Sedan var man nere några månader på skolan och så hem igen.

Åren gick och slutligen var det dags för gesällprov.

– Man fick ett antal urverk i bitar att sätta ihop. Ställa in alla lufter så att allting fungerade perfekt … rent av nita en balansaxel.

Luft är ett urmakarord. Ett fackord som i lekmannaöversättning betyder att man måste ge delarna i ett urverk exakt rätt spelrum. Urmakeriet är ett fascinerande hantverk med sitt eget språk. Alla delar i ett verk heter någonting. Alla har sin kaliber och de är förtecknade i flerspråkiga små biblar.

Mårten bjuder på en snabbtitt i verkstan. Arbetsytorna på borden är fulla av mackapärer, mojänger, kugghjul, metallringar, glas, boetter, luppar … Och över arbetsborden belyser stora lampor arbetsytan. Vi tittar på en boett och ett verk till en Tudor, en fin klocka som Rolex gör. Så visar han det lilla specialverktyget för att skruva på Rolexverkens guldskruvar som man ruckar, det vill säga finjusterar gången med. På mer plebejiska ur finns det en ruckarm.

– Hantverkarens yttersta tillfredsställelse är att sätta dit allting och få det att fundera. Det krävs kunnande och lång erfarenhet. Man kan verkligen någonting när man lärt sig ett hantverksyrke, men man blir aldrig fullärd.

Mårten är fascinerad av hur skickliga 1700-talets urmakare var trots avsaknaden av vår tids tekniska hjälpmedel.

– De kunde göra så fruktansvärt bra urverk. De hade ingen el utan fick sitta och trampa svarven och fräsen. Och ändå kunde de göra så fantastiskt fina grejer.

Men även nu kan urmakare sättas på prov. I Sparbankens, nuvarande Swedbanks, vackra, påkostade och designinredda styrelserum tronade ett golv ur som inte bara visade tiden utan ock så solens och planeternas gång.

– Den hade också ett klockspel – som inte fungerade. Ingen hade lyckats laga det. Det framgick av en liggare över rummets föremål där också alla konstverk på väggarna och vem som målat dem fanns förtecknade.

Mårten åtog sig det utmanade uppdraget och skred till verket bland lyftarmar och intrikata mekanismer som lyste av blankpolerade metalldelar.

– Blyloden var så långa och tunga att jag var tvungen att ta en i taget. Till slut såg jag en liten, liten, ring på en del som vittnade om att det hade suttit ett stift där som hade gått av. Jag satte dit ett nytt och då funkade klockspelet.

Men succén kunde snabbt ha förvandlats till en tragedi.

– Jag stod på en stege och klev över på en bänk när jag satte upp visarna som var ganska långa och spetsiga. Så halkade jag till och en visare träffade med kraft precis på bröstbenet. Den kunde ju ha gått på sidan om och punkterat hjärtat.

Tid är förändring. Och det gäller i allra högsta grad för Mårten Edwalls långa yrkesliv som urmakare och företagare.

– Den största förändringen kom ju på 70-talet med elektronikens och kvartsurens intåg. Då gick det att producera rättgående klockor för en billig peng. Lite av ett hot mot Schweiz som inte riktigt hade hängt med där.

Men kvartsuren kräver också kunnig service, får jag veta.

– Dom har löpverk, rotor och mekaniska delar som ska göras rena och smörjas. De oxideras och råkar ut för batteriläckage som måste åtgärdas.

Somliga trodde att detta var början till slutet för de mekaniska klockorna. Många av kvartsuren var ju också digitala.

– Men så blev det inte riktigt ändå. Det finns mycket affektionsvärde i konfirmations- och studentklockan som var väldigt vanliga presenter förr. Vi arbetar mycket med mekaniska klockor. Framför allt Rolex. Det är ingen som slänger bort dem.

Så kom mobiltelefonerna med sina många tidmätningsfunktioner. Och urförsäljningen minskade framför allt till de yngre.

– Men på senare år har det blivit så att de yngre generationerna köper klockor som en accessoar. Då ska de ju ha en viss design. När den inte är inne längre stoppas klockan undan. Klockan har blivit en förbrukningsvara.

Edwalls skyltfönster vittnar om en ny trend. Retroklockor ligger i tiden. Gamla mekaniska ur av märket Certina och Omega – både ”handjagade” och automater – är inne. Retroklockor nytillverkas till och med. Vintage is the name of the game – inte bara när det gäller klockor.

– Det var faktiskt Richard Kenneth som tjatade på mig lite grann. Han fick mig att inse att med den kunskap och de reservdelar vi har så borde vi ju satsa på det. Det finns ingen annan som kan göra det.

Det är dottern Karolina som går igenom och polerar dem. Henne har han själv utbildat till urmakare. Så fjärde generationen finns på plats.

Samtalet löper i labyrinter i ur-världen. Mårten förklarar hur man med två kvartskristaller kan minimera yttertemperaturens påverkan och få fram en än exaktare gång. Vi berör de nya koaxialverken som han upptäckt tvärstannar om oljan i verken blir trög. Han är förvånad över oversizedtrenden som till och med Rolex hänger på.

En Rolex, klockornas Rolls Royce, är för honom rätt gåva att ge – om priset inte är en begränsande faktor.

Han levde som han lär då han i fjorton säsonger belönade en ÖSK-spelare för dennes prestationer på planen med en Rolex. Utsedd efter konstens alla regler. En Excelfil fylldes med egna noteringar och bedömningar från sportsidorna. Mårten gör ingenting på en höft. Han älskar fotboll och ÖSK. Och ser gärna Örebro Hockey i tv-soffan. En skatterevision satte punkt för sponsringen av skatteskäl.

– Rolex är ju outstanding bland exklusiva ur. De håller en fantastisk kvalitet. Det är remarkabelt att det senaste verket kom 1989. Och det använder de än i dag.

Han tar mig med på en rundtur i prestigeurens värld med Omega, Breitling, Longines, Patek Philippe, Blancpain, Audemar Piguet, Sjöö Sandström … Och skissar snabbt upp ägarstrukturen i Schweizerurens värld.

Själv bär han en Rolex GMT Master II.

– Den sitter på handleden nästan jämt. Den är ju vattentät.

En av kontorsväggarna pryds av en jätteaffisch på just det uret. Fast med röd tidring. Det är inte det som Sean Connery alias James Bond bär i en tidig Bond-film, påpekar han, utan en Rolex Submariner – en klockren produktplacering om vitsen tillåts.

Edwalls Ur var först med Rolex i Örebro.

– En lördag i slutet av 70-talet kom det in en oerhört välklädd herre, en monsieur Boillat, och frågade om vi var intresserade av Rolex. Det var vi. Sedan hände ingenting. Men så fick jag en beställning av en fånge på Kumla att fixa länken på hans Rolex.

– Jag ringde upp till Rolex Stockholmsbutik som vägrade leverera. Då skrev jag till monsieur Boillat.

Så småningom fick han en sprillans och ny helt komplett länk från Rolex.

– Han blev nöjd där på Kumla.

Samtidigt fick Mårten veta att man höll på att omorganisera distributionen i Sverige och skulle återkomma. Monsieur Boillat återkom efter två år. Rolex tiden rullade igång och kontakten med Rolexrepresentanten utvecklade sig till en vänskapsrelation på familjenivå.

För tio år sedan förändrades bilden drastiskt. Monsieur Boillat hade brevledes meddelat att han gått i pension. Och schweizarna ställde helt nya krav. Inte bara Rolex utan också Breitling och Omega.

– Vi skulle konstant ha 80 Rolex i lager. Det var lite för mycket. Vi hade slutet med Omega strax innan. Dom ställde liksom Breitling krav på 60 klockor konstant i lager. Det finns inte möjlighet i den här staden.

Det finns en ytterligare aspekt än den ekonomiska att beakta, nämligen rånrisken som ökar ju fler värdefulla klockor som finns i lager. Nätta, lättsålda föremål med högt värde är uppenbarligen en rånares våta dröm.

– Visst kändes det tomt att sluta sälja dem. Men samtidigt är det på sitt sätt skönt. Man behöver inte längre riktigt känna den där osäkerheten och ständigt försöka bedöma vem det är som står på andra sidan disken.

Sorgen och smärtan tittar fram hos honom, när han berättar om de många och allt grövre rånförsöken. Trauman som alltid finns där. Han, Karolina och systern Gunilla – som är delägare, jobbar i affären och sköter bokföringen – har alla varit utsatta för hot med allt från skruvmejslar till små yxor.

För att inte tala om det spektakulära rån där rånarna i början av 2000- talet rammade skyltfönstret med en bil en natt. Ett i en serie av koordinerade rån i riket. Dock fick skurkarna inte med sig några Rolex eftersom de var inlåsta i värdeskåpet.

– Det var inte lätt att få ut något på försäkringen. Men det löste sig till sist.

Efteråt blev premierna skyhöga och närmade sig hundra tusen om året. Det har blivit allt färre urmakare i staden.

– När jag började jobba fanns det urmakeri i Baronbackarna, i Stjärnhusen, på Karlslundgatan, Ekersgatan, på Kungsgatan …

Att de försvunnit tror han delvis beror på att det inte funnits någon som kunde ta över.

Att bli urmakare är fortfarande ett bra yrkesval. Utbildningen ger också möjlighet att söka sig till finmekanik överhuvudtaget.

– Många på Urmakarskolan gick till Saab i Linköping. Jag hade en tjej som praktikant här. Hon jobbar i dag i Arboga med robotar och flyg.

Mårten har inte funderat särskilt mycket över tiden som fenomen.

– Tid är någonting som människan har skapat. Jag försöker få en klocka att mäta tiden så bra jag kan. Det är det mitt yrke går ut på.