I Sickla i Stockholm har ett av Sveriges mest spännande företag sitt 08-kontor. Företaget heter Frankly, dess huvudkontor är placerat i Malmö, det man gör kallas produktutveckling, och vd är örebroaren Claes Lundin. Jag får ingen rundtur av lokalerna, här arbetar man med oftast hemligstämplade projekt, men får ett glas vatten och så går vi och sätter oss i ett av konferensrummen.
Produktutveckling handlar enligt Claes om att bryta ner produkten i små frågor som man kan besvara. När man har svarat på dem så har man svaret på vad produkten är.
– Och då blir det inte magkänsla utan då vet man. Vi arbetar med att hitta en specifikation och underbygga den, inte bara göra något för att det kändes bra en torsdagseftermiddag.
Tillsammans med designpartnern Howl, där Claes också är inblandad, har Frankly gjort mängder av spännande projekt. Den största kunden de senaste åren har varit Aether, en startup från San Fransisco. Om dess grundare Janus Friis låter bekant så är det för att han var en av dem som, tillsammans med svensken Niklas Zennström, grundade Skype (Friis var även med i starten av företag som Kazaa, Rdio och Joost).
Åt Aether har Frankly och Howl tagit fram högtalaren Cone. Grundidén var att skapa en högtalare och hårdvara som alltid spelar precis det som lyssnaren vill höra. En fredagkväll behövs till exempel inte samma musik som en måndag morgon, och en familj vill (oftast) inte spela samma musik som när bara föräldrarna är hemma.
– Vi kom en bit på vägen, säger Claes. Men jag tror att vi landade i en intelligent radio snarare än den tänkta produkten.
Hur gör man då, när man utvecklar en produkt? Claes berättar att det till största delen handlar det om att hitta till kärnan av produkten, att förstå vad den är.
– Varför gör vi den? Behöver den vara annorlunda och i så fall – hur? Det är enorm skillnad på att till exempel utveckla ett par hörlurar för Nokia, Microsoft, eller en startup som fokuserar på sport. Helt olika briefs och utgångspunkter.
Claes växte upp i Örebro, gick gymnasiet på Rudbecksskolan, bodde kvar fram till lumpen.
– Den gjorde jag i Östersund och i samband med det hittade jag min stora passion, kitesurfing.
Att kitesurfa blev ledstjärnan i hans liv de kommande sex-sju åren, och ledde till att han sökte in till högskolan i Halmstad.
– En ren kartbokssökning. Jag visste att jag ville kunna kitea och jag hade varit mycket i Varberg under gymnasietiden och framåt. Jag tänkte “Halmstad är nära Varberg” och där togs beslutet.
Att det blev produktutveckling var mer av en slump. Han började läsa till byggingenjör men efter att ha tillbringat den första månaden med att skriva om betong bytte han till utvecklingsingenjörsprogrammet. Parallellt drev han kitesurfingskolan och -butiken Halmstad Kiteboarding (som han sålde 2004). Verksamheten finansierade både studier och resor.
– Vi hade en bit över 100 elever varje sommar och det räckte. Jobbet var ganska slitigt men det var bra just då.
Under det sista året på utbildningen tog några olika Kitesurfingmärken kontakt med Claes och frågade om han ville börja köra för dem.
– Initialt var det inte mer än en kul grej, en chans att få gratis prylar och så. Men i samband med att jag pluggade färdigt började jag kitesurfa på heltid. Jag blev inte rik på det, jag var för tidigt ute för att tjäna bra pengar, men i tre och ett halvt år reste jag egentligen bara runt och kiteade.
För att kunna försörja sig på den här typen av sporter är exponering det som räknas.
– Det är inget märke som vill betala för att man ska vara jätteduktig utom synhåll i bergen. Facebook fanns inte ens på den tiden så det var lite andra sätt att synas på som var viktiga, ju fler tidningar och filmer man var med i desto bättre. Jag fick betalt beroende på hur många tävlingar jag körde, hur många filmer, omslag, mittuppslag, artiklar och så vidare som jag var med i. Det var lite Excelark över det hela.
Parallellt med kitesurfingkarriären började han leta sig in på en mer traditionell karriärväg. En av de framtida medgrundarna till Frankly, Christian Dittrich, drev Sveriges enda kitebrädmärke Tablas och var en av Claes sponsorer.
– En vår när jag var skadad, jag hade problem med knäna, kände jag “nu får det räcka” och ringde upp honom. Han fixade jobb åt mig på konsultföretaget Semcon vilket ledde till att jag blev inhyrd som konsult på Nokia.
På Nokia arbetade han både i Köpenhamn och San Diego, på slutet bara i San Diego. I början enbart med tryckknappar.
– Det funkar så när man kommer in som junioringenjör där – antingen får man svara för en plastbit i en telefon, eller så får man arbeta med knappar eller något annat specialområde.
Det här var innan touchscreentelefonerna hade slagit igenom – så en telefon hade många knappar.
– Det var viktigt att de kändes bra. Jag fick sitta med i ett globalt team som bara jobbade med knappar och belysning. Det var väldigt nördigt men det är så det blir i stora företag.
Senare blev han flyttad till ett team som arbetade med alla nya konceptuella produkter.
– Vi gjorde koncepttelefoner och där lärde jag mig väldigt mycket om allt, om elektronik, antenner, högtalare, mikrofoner, displayer. Det handlade om att förstå alla de sakerna och pussla ihop dem till ett så litet paket som möjligt, vilket är precis vad Frankly lever på nu.
Claes beskriver arbetet med att packa elektronik som ”inte mycket krångligare än att spela Tetris”.
– Det handlar om att veta väldigt lite om väldigt, väldigt, mycket. Man behöver inte förstå exakt varför en högtalare låter, det räcker med att man vet hur stor front- och bakvolym den behöver, och så hittar man den volymen någonstans. Man behöver inte förstå exakt hur en antenn fungerar, bara veta hur mycket plats den behöver. Det är ärligt talat fortfarande lite av en gåta för mig hur det funkar att ringa från en mobiltelefon.
Det är det fina med produktutveckling överlag, säger Claes. Det handlar inte om att veta allt om allting, snarare om att kunna zooma ut och förstå den större bilden.
– Sen behövs alltid såna som sitter och löder, precis som man behöver den klassiska mekanikingenjören som sitter vid skärmen 8 timmar om dagen. Vårt team består till 80 procent av producerande ingenjörer. Det är de som löser problemen medan jag fokuserar på problemformuleringen.
Nuförtiden lutar dock mer och mer av Claes jobb av naturliga skäl mot sälj, företagsutveckling och strategiska frågor.
Varför gick det åt pipsvängen med Nokia, enligt dig?
– Monoblocktelefonen, alltså en skärm med få knappar, hade funnits länge inom Nokia men ledningen trodde inte på det. Man missade att utvecklingen med appar skulle bli den stora grejen. Det var egentligen inte Apple som gjorde Iphone så stark, det var tredjepartsutvecklarna. Apple var smart nog att ge tredje part en möjlighet att tjäna pengar på plattformen. Android var ganska snabba att haka på, men Nokia var för sena med sin Store. Mobiltelefoner började handla om tjänster och inte om teknik.
2011 började Nokia stänga ner sin Köpenhamnsbaserade utvecklingsavdelning. 1 200 människor med specialistkompetens inom olika delar av mobilindustri och produktdesign kom ut och förstärkte redan etablerade företag, eller hamnade i nyföretagande. Ett av de nya företagen var Frankly.
Ville du alltid starta eget efter Nokia?
– Inte för sakens skull, men jag var ganska klar över att jag ändå inte hade jobbat kvar. Storföretagskulturen, anonymiteten som finns på storföretag, passade inte mig. Man arbetar med folk 8-10 timmar om dagen och det enda man vet om dem är vad de heter och vad de har för mailadress.
Den stora grejen med att bygga upp Frankly och Howl är företagskulturen, säger Claes.
– Det kommer alltid att ibland vara mindre roligt att gå till jobbet, men omger man sig med inspirerande människor – som man bryr sig om och som bryr sig om en – så blir timmarna på jobbet mer värda. Därifrån kommer lusten att starta någonting, snarare än tanken på att det skulle vara “fett att ha ett eget företag”.
Claes understryker sedan att det ju inte bara är hans företag.
– Vi är flera som var med och startade och vi var många som var med och byggde upp det.
På Franklys hemsida kan man se ett urval av de kunder man har arbetat med sedan starten. Bland annat Ikea.
– Vi gör ett jätteprojekt för dem just nu, och det är jättehemligt. Men man kan ju läsa i tidningar vad Ikea pratar mycket om för tillfället och få en idé om vad det kan vara.
Jag dristar mig att gissa att det handlar om antingen LED eller solenergi. Claes kan varken bekräfta eller dementera.
Hur vanligt är det att företag lägger ut produktutvecklingen på externa bolag?
– Väldigt vanligt. i alla fall att de lägger ut delar av den. Det jag och Frankly är bra på är att definiera produkten, och på att packa teknik – att ta fram små produkter som går att massproducera i hundratusentals enheter. Det är den kompetensen vårt team har. Företagen kan sina produkter bäst, men vi kommer in med nya ögon och hjälper dem att förbättra dem och producera med bra kvalitet.
Hur ser betalningsmodellerna ut?
– Det varierar. Det finns de som betalar på ”running bill”, och så finns det de som har ett tak. Det finns även de som säger “vi kan bara betala såhär mycket pengar innan vi börjar sälja, så får ni resten på royalty”. Vissa säger “vi kan inte betala någonting men ni får x procent av vårt bolag”. Mycket av min roll handlar om att mixa det där så att vi har råd att betala löner.
Men allt Frankly och Howl arbetar med är inte externa uppdrag, man utvecklar även egna produkter. Surf Ears är ett av de spin off-bolag som bolagen har genererat utifrån egna idéer.
– Det kom egentligen från ett behov av att lösa ett väldigt konkret bekymmer, en diagnos som handlar om att öronkanalen växer ihop därför att kroppen skyddar sig mot saltvatten och bakterier. Det kan drabba de som surfar mycket, även fiskare, de som vistas där det är kallt och blött. Jag tror att vår timing var väldigt bra, hade vi släppt den fem år tidigare hade ingen brytt sig. Det kan förresten också vara en marknadsföringsstrategi, att marknadsföra medvetandet om problemet och inte produkten – man har ju lösningen.
I nuläget finns Surf Ears i butik i 37 länder och drivs av en av Franklys grundare.
– Han jobbar inte i Frankly längre utan har följt med det bolaget ut, men de hyr en bit av vår Malmöstudio. Nu släpper de Swim Ears, som primärt går på USA-marknaden i stora sportkedjor. Det egentligen samma produkt som Surf Ears men riktar sig mot de som till exempel håller på med triathlon.
Än så länge har Claes inte arbetat med något Örebroföretag, men det är någonting han säger att han gärna skulle göra.
– Det hade varit väldigt roligt. Jag jobbar med kunder över hela världen och det vore synd att inte hjälpa företag i min hemstad.
Frankly har växt fort. Vid årsskiftet planerar man att vara omkring 40 anställda. Samtidigt är Claes även involverad i samarbetet med designpartnern Howl.
– Så det krävs support och en organisation runtomkring. Vi har till exempel valt att anställa en HR-ansvarig långt tidigare än vad som kanske är normalt. Ofta väntar man till teamet är 80-100 personer innan man skaffar den supporttjänsten. Men de anställda behöver ha trygghet i sitt arbete och jag är inte rätt person att svara på frågor om pappa- eller mammaledighet, sjukfrånvaro, eller pensionsförsäkringar. Det är viktigt att det finns och fungerar och att arbetsplatsen är trygg och bra, men inte viktigt att jag sköter det.
I år kommer Frankly att omsätta omkring 30 miljoner kronor.
– I stort sett har vi dubblat omsättningen varje år, men det kommer vi med all säkerhet inte att göra nästa år. På sikt tror jag att vi kommer att bromsa kring 50 anställda på techsidan, på designsidan vet jag inte riktigt. Vi är en utvecklingsbyrå som vill vara en strategisk partner. Vi vill ta helhetsansvar och hjälpa kunder att ta nya produkter ut på marknaden, och jag ser inte att vi blir bättre på det av att vara 100-150 personer jämfört med 50. Men vi behöver en viss storlek för att kunna vara flexibla.
Flexibla var det. En inte oviktig bieffekt av Franklys och Howls framgångar handlar om att de, för de pengar man drar in på externa kunder, får möjlighet att arbeta med interna projekt inom områden de brinner för.
– Ser man på SurfEars så löser den ett behov – för en lyxmarknad må så vara – ett hälsoproblem som var väldigt viktigt för några personer inklusive mig själv. Just nu är sömn det som jag tycker är absolut mest intressant. Med den press och det tempo vi har i samhället så kan man ge folk verktyg för att slappna av lite mer, sova lite bättre, utan att det ska betyda att man käkar avslappnande mediciner.
Det märks att Claes brinner för det här. Han fortsätter:
– Vad händer i framtiden när vi har en åldrande befolkning som har gått omkring med musik på hög volym i dåliga hörlurar, på ett sätt som människor inte har haft tidigare. Vad kommer man att vilja ha för produkter för att hjälpa till då? De flesta är inte ute efter lyxgrejerna, de vill bara ta sig tillbaka till normalläget. De som till exempel använder ett cochlea-implantat vill ju bara ha normal hörsel.
Det är tydligt att Claes är ständigt nyfiken, och att han ser på teknologi som ett verktyg för att förbättra och förenkla världen omkring sig.
– Teknologi kan ge människor superkrafter. Man kan lära sig att höra med Cochlea-implantat men kanske kan man göra andra saker också? Till exempel skulle man kunna höra samma ljudspektrum som en hund gör. Det är inte så konstigt, bara en mikrofon som tar in de höga toner hundar hör och presenterar dem för dig på ett sätt du kan uppfatta. Vi kan inte se infrarött, vi kan inte se i mörker, men du skulle kunna ha någonting som varnade dig om någonting kom för nära framför dig. Hela grejen med ”super senses” är jätteintressant. Förhoppningsvis utnyttjas det primärt i health-segmentet, för att ge människor ett bättre liv.
Claes har de senaste åren delat sin tid mellan Malmö och Stockholm men är på väg att flytta upp till huvudstaden mer permanent.
– Jag har kvar föräldrarna och syrrans familj bor i Örebro och jag är där så ofta jag kan. Det är också lite av anledningen till varför jag kommer att flytta upp till Stockholm – syrrans kids börjar bli större och det är enklare för dem att ta sig till Stockholm när de vill hälsa på.
Han kitesurfar inte lika mycket längre, utan numera blir det mest vågsurfing. Något han kombinerar med sitt stora reseintresse.
– Jag åker faktiskt till Portugal på tisdag för att surfa, jag åker dit eller till något liknande ställe varje år, och åker utöver det en sväng till Bali varje år. Och jag jobbade och bodde i San Fransisco länge – så när jag är där ser jag till att få några dagar extra så att jag och mina vänner kan dra ut och köra motorcykel, cykla, eller surfa.
