Örebro universitet har ett av landets bästa internationella masterprogram inom robotik och intelligenta system. Inom samma område finns en forskningsenhet bestående av ungefär 40 personer och en av dem heter Amy Loutfi. Hon är utbildad elektroingenjör, blev doktor i datavetenskap 2006 och sedan 2001 är hon även universitetslektor i datateknik. Vi stämde träff med henne för att tala om forskning, robotar och smarta system.

Du kommer från den kanadensiska östkusten från början. Hur hamnade du i Örebro?

– Jag läste till elektroingenjör i Kanada och 1999 fick möjlighet att göra en utbytesperiod i Örebro. Jag stannade i ett år och läste några kurser i artificiell intelligens, som jag tyckte var väldigt roligt och spännande, fick bra kontakt med lärarna och gjorde ett mindre projektarbete. Sedan åkte jag tillbaka till Kanada och gjorde klart ingenjörsutbildningen. Därefter fick jag erbjudande om att läsa till doktorand. Det var ungefär samtidigt som it-bubblan sprack och eftersom det inte fanns så mycket jobb nappade jag på erbjudandet och kom tillbaka till Örebro för att doktorera. Jag höll på med min avhandling i 4–5 år och flyttade sedan till Spanien. Ett forskningsstipendium från Vetenskapsrådet gav mig dock möjlighet att komma tillbaka till Örebro och sedan dess har jag varit kvar.

Vad handlade doktorsavhandlingen om?

– Den handlade om integrering av en gassensor på en robotplattform som kan användas till att diskriminera olika typer av lukter, alltså avgöra om det är ”den” eller ”den” lukten. Informationen från gassensorn också kan kombineras med informationen från andra sensorer för att beskriva ett objekt med flera olika egenskaper. Det kan jämföras med att vi människor beskriver ett objekt med hjälp av syn, känsel och lukt. En robot med en kamera och en gassensor kan både se och lukta.

Hur ser en forskares vardag ut?

– Jag har en administrativ roll och en forskarroll. Som forskare arbetar jag i olika projekt som ofta handlar om att bygga saker, sätta ihop system och testa det tillsammans med företag på plats eller i labbmiljö. Just nu jobbar jag med två typer av projekt. Dels utvecklar och testar vi sensorer och dels tittar vi på hur exempelvis en robot eller ett intelligent system fungerar ihop med människor. Där tänjer vi ganska mycket på gränserna och gör tester i ett hem med riktiga människor.

Jag läste om projektet Giraffplus på universitetets webbplats, är det ett sådant exempel?

– Ja, precis. Ett företag som heter Giraff Technologies tillverkar en robot som ska fungera som hjälpmedel i en vårdtagares hem och sedan installeras även olika sensorer i hemmet så att det blir ett ”smart hem”. Det kan handla om sensorer som känner av om någon sitter i soffan eller som mäter hur stor elförbrukningen är. För att integrera systemen behövs det forskningsstyrka och där kommer vi in i bilden. Vi kombinerar de här två lösningarna, som kommer från två olika företag, och testar det hemma hos folk, bland annat här i Örebro.

Vilka fördelar finns det med att installera ett sådant system?

– Dels kan det fungera som stöd för både anhöriga och vårdgivare. Larmar det kan man snabbt komma i kontakt med personen som bor där, inte bara via telefon, utan också via ett virtuellt besök med hjälp av roboten för att se hur personen mår. Dessutom blir det en trygghet och ett stöd för vårdtagaren. Systemet kan känna av om man vaknar mitt i natten och till exempel tala om att man har vaknat oftare och oftare de två sista veckorna. Tanken är att systemet ska samla in och ge information om vårdtagaren och att det sedan ska användas för att kunna ta kloka beslut.

Hur långt är det kvar tills det finns ett fungerande system på marknaden?

– Giraffplus är väldigt speciellt eftersom det är ett EU-projekt och vi är ett enormt stort lag från flera olika länder som jobbar med det. Ett viktigt mål är just att det ska bli en färdig produkt, vilket inte är speciellt vanligt när det gäller forskningsprojekt annars. Tanken är att det ska finnas på marknaden 2015 och att det kan bli så snart beror mycket på att vi arbetar med redan befintliga lösningar. Hade vi börjat från scratch hade det tagit mycket längre tid. Men sedan behövs det stora investeringar i projektet för att det ska kunna kommersialiseras.

Kommer det bli dyrt att ha ett ”smart hem”?

– Det blir billigare än att ha heltidsstöd i hemmet. Vi tittar på en modell där man abonnerar på systemet istället för att köpa det och månadsavgiften varierar beroende på vad man behöver i sitt system. Vissa personer kanske bara vill ha giraffroboten medan andra behöver jättemånga sensorer på grund av sitt hälsotillstånd.

Vad är det som driver forskningen inom robotik och intelligenta system framåt?

– Oftast finns det något slags behov som både forskare och näringsliv vill uppfylla, även om vi kan ha lite olika fokus. Som forskare kan man jobba med tillämpad forskning, som sker i nära samarbete med näringslivet. Vi får då ett uppdrag att ta fram lösningar till olika produkter som företagen sedan får göra något bra av. Vi kan också jobba mer visionärt med så kallad grundforskning. Då vet vi att det finns ett behov, men vi vet inte hur lösningen ser ut. Det innebär att vi måste ta risker och att vi vågar misslyckas. Det är nog det jag tycker är mest spännande med forskningen, att våga för att se om det blir rätt eller fel. Du nämnde att det krävs stora investeringar i ett forskningsprojekt.

Vem eller vilka står för finansieringen?

– Grundforskningen stöds oftast av staten, via olika forskningsinstitut. I den tillämpade forskningen brukar upplägget vara 50/50, där näringslivet och forskningsinstituten delar på investeringarna.

Tillsammans med att antal andra aktörer samarbetar ni med Örebro Science Park och har en forsknings- och innovationslägenhet i Ladugårdsängen. Berätta.

– Ja, vi har ett gemensamt verktyg som går under namnet Ängens forsknings- och innovationslägenhet där vi testar olika typer av teknik i äldre personers hemmiljö. Det som gör det extra spännande är att vi har användare i de här lägenheterna och de kommer med väldigt mycket kritik. Vi försöker att lyssna och bilda oss en uppfattning av hur tekniken mottas, vad de vill ha och vad de behöver. Det speciella i dynamiken mellan universitetet och Örebro Science Park är att de hjälper oss att koppla in näringslivet. Det är väldigt viktigt för oss att ha en part som kan stå för en kommersialisering av produkten, annars kan vi inte utnyttja forskningen fullt ut.

Hur ser du på framtiden för robotik och intelligenta system?

– Det känns som att vi har kommit till en punkt där vi börjar bli redo att prova robotik utanför fabrikerna. Det finns redan exempel på det, med robotgräsklippare och robotdammsugare, och vi vill fortsätta i den riktningen. Jag tror att framtiden handlar mycket om att komma utanför fabriken och finnas i nya miljöer och det gäller till viss del även för forskarna. Vi behöver komma utanför labbet och träffa de som använder lösningarna för att förstå behovet och kunna överbrygga glappet mellan idé och slutresultat.

Kommer robotarnas framfart att göra oss arbetslösa?

– Det är en intressant fråga. När ny teknik blir tillgänglig för alla sker det förändringar i samhället och tittar man bakåt i tiden har det alltid funnits en rädsla för sådana förändringar. Några exempel är när jordbruket och fabrikerna började automatiseras eller när datorerna kom ut på marknaden. I vissa fall kan säkert rädslan vara befogad och den gör också att vi tänker till en extra gång, men en förändring behöver inte betyda att saker och ting blir sämre. Som forskare har vi ett stort ansvar att alltid tänka på etiken i det vi gör. Automatiseringen kan göra oss överflödiga när det kommer till vissa uppgifter, men samtidigt kan vi lägga tid på annat och det kan skapas nya typer av jobb. Det finns många områden där vi kan förbättra vår livskvalitet och jag tycker att vi ska försöka göra det om möjligheten finns.