Washed Out
Paracosm
(Weird World)

Sist jag skrev en sådan här spalt om Washed Out var det sommaren 2011 och jag tyckte jag hörde hur genren chillwave självdog i mina öron. Efter att ha gått från trend till genre på bara några år i drömpopens linda, kändes allt på Ernest Greens första LP som en rakt igenom sövande hypnos utan bett. Jag ville göra skärvor av den fysiska skivan och känna något som brändes. Nu är både Ernest och sömnen tillbaka, och är jag ärlig mot både mig själv och er läsare känner jag samma mättnad inför hur chill den här waven är. Det finns ingen genre som är lika fantastisk när den är bra, men det finns få – jag säger FÅ – stunder som gör mig lika förlamande frågande inför musik som när chillwave gör att jag bara ser vykortsvågor framför mig. Nej, styrka och kraft behöver inte alltid ta uttryck i en ljudbild, men styrka och kraft behövs för att driva musik framåt, och det är egentigen bara på spåret Weighless – ironisk nog – jag känner hur något drivs genom kroppen. Och hur något förändrats sen sist över huvud taget.

Lyssna hellre på: Beach House – Bloom (Sub Pop)