En är son till en av de största inom svensk showbusiness någonsin. Den andre körde hiphop på 1980-talet och blev hyfsat känd. I lördags stod de på scenen på East West.

De kallar sig legitimerade legender. Okej …

Enligt svenska akademiens ordlista står det så här om ordet legend: helgonberättelse; sägen.

Hmm, en person kan alltså inte vara en legend eftersom det är en skriftlig sägen eller berättelse. Däremot kan en person vara legendar eller möjligen legendomspunnen.

Så, nu har petimätern sagt sitt. Legitimerade legendarer borde det ju självfallet vara. Att sedan legender är lättare att rimma på är något helt annat och brukar gå under epitet artistisk frihet. Legender, bränder, gränder, ättelängder, mängder, kalender och så vidare.

Mikael Ramel och Wille Crafoord – båda har de fått Karamelodiktstipendiet och i lördags bevisades det med all tydlighet att de är samma andas barn. Det är klurigt, underfundigt och en lek med ord som få behärskar i detta avlånga land. Gitarrspelet håller sig på en akustisk nivå och är helt godkänt. Men …

Efter fem, sex låtar har man liksom hört allt och man förstår att det är jäkligt bra. Men det blir också lite tråkigt och nyanslöst. Detta trots att Wille höjer sitt rödvinsglas och skålar med alla och att mellansnacket håller sig på en lagom familjär nivå. Faktum är att allsången infinner sig först med full kraft under de två sista låtarna för kvällen – Bär ner mig till sjön och Små partiklar i min pernod. Under den sista nämnda begav sig Mikael och Wille ut i publiken med sina gitarrer och avslutade också lördagens konsert efter 75 minuter med att sjungandes sakta ta sig backstage.

[nggallery id=5]