Tomas Andersson Wij
Mörkrets hastighet
(Razzia/Sony)

Att vara anspråksfull och smycka sig själv med ett allvar betraktas som fult i en värld där självdistans är vår tids sätt att komma undan, vår tids flykt från det pretentiösa. Är det något vi inte vill så är det att ta oss själva på allvar. Jag antar att det är en folksjukdom så god som någon. Jag antar att samma personer som hyllar August Strindberg, Ulf Lundell och Ingmar Bergman för att vara de enda sanna konstnärerna i det här landet utan svårigheter kan kasta sarkastiska kommentarer över en sådan som Tomas Andersson Wij. Här har vi en man som tar på allvaret utan att dra tillbaka handen, en konstnär som döper sitt album till Mörkrets Hastighet utan att skriva det i Comic Sans. Någonstans i det ironiska flöde som är svenskt artistliv har TAW hittat en lucka som leder in till det här tillståndet. Ett tillstånd där han med darrande händer kan kan sjunga in Orden i Vinden. En väg ner till en källare som ger uppehållstillstånd till känslor man kan ha ibland: vad lever vi för, vad gör vi av vår tid, vad ska vi ha gjort innan vi dör?

Man behöver inte lyssna särskilt noga för att förstå att både albumtiteln och omslagsbilden är menade för en publik som vet hur det känns att förlora. På sin förra skiva pratade Tomas om att man helst skulle ha fyllt 37 för att lyssna på hans musik. Ett slags erfarenhetskörkort. Använder man samma mätinstrument skulle jag uppskatta att vi behöver lägga på 10 år till. Mörkrets Hastighet är ett album som ser avslutet i horisonten. Han har blivit ensamstående far nu. Stockholm ler inte likadant.

Det är så allvarligt och det är så vackert. Men om allvar är fult, och om det anspråksfulla även fortsättningsvis är en skamfläck i våra personligheter, var hamnar vi då? Hur ska vi reagera när vi hör musik som låter så här? Från Blues från Sverige vidare till Sanningen om Dig, Sturm und Drang och nu senast Santa Monica, har han utvecklat sitt allvar, grävt upp alla tiders melankoli och bottenlöst mörker, och tillsammans med Hurulas minst lika allvarliga punkkoloss från tidigare i våras är Mörkrets Hastighet den bästa svenska skivan hittills under 2014. Låt inte dom jävlarna ta dig, Tomas.