Eftersom undertecknad anser att Alla hjärtans dag egentligen är en konstruerad dag av samma typ som Halloween, med den skillnaden att fladdermöss och häxor är kulturellt intressantare än hjärtan, så har funderingarna kring vilka jag INTE skulle få kort, blommor och chokladaskar från varit hälsosamt obefintliga.

Att då, på denna puttriga dag, ändå finna sig sitta och vänta på ett telefonsamtal som inte verkar komma – det kan kännas lite bittert. I synnerhet när det förväntas komma från den som är det närmaste en legitimerad kärleksguru vi har här i landet.

Men så kommer det till slut:

– Hej! Förlåt att jag missade att ringa. Du vet hur det är när man har småbarn. Så fort man får en chans att sätta sig ned och koppla av så somnar man, säger Thomas Di Leva från sin turnébuss på väg till Göteborg.

Hur känns det att vara ute på turné?

– Det är alltid en fantastisk upplevelse att få komma ut och möta publiken. Men nu för tiden kommer man ju även i kontakt med dem via sociala medier som Facebook och Twitter, det händer att jag känner igen folk från just Facebook när jag är ute och spelar.

Du kom ut med både en självbiografi och ett album under hösten, hur har mottagandet varit?

– Det har varit bra för båda. Boken för än så länge en mer dold tillvaro och jag ser den som ett mer långsiktigt projekt än vad albumet är. Jag har inte märkt så mycket av den omtalade nedgången i skivförsäljningen, om man bortser från det faktum att det inte finns skivaffärer längre. Jag säljer mina album i samband med konserterna och jag tror inte min publik riktigt har hittat fram till Spotify än. Det är jag och dansbanden!

Boken Vi måste tala om allt handlar bland annat om att vara mobbad. Ska den ses som ett inlägg i den pågående debatten om barn och ungdomars situation i skolan?

– Ja. Och nej. Den handlar mycket om att kunna gå vidare och se att det som hände igår faktiskt var igår. Frågan är vad man lärt sig av det som hände. Sedan tänker jag också att de som får kämpa sig genom sin skoldag kanske kan hitta styrka i att många av oss som då och då sitter i morgonsofforna och kanske verkar ha svar på allt också har haft det kämpigt under skolåren.

Du kom inte bara med ett album och en bok i höstas, du skrev också en debattartikel om att vi borde ha en ny nationalsång som inte kapats av högerextremister. Du lämnade ett eget förslag och bjöd in andra artister som Björn och Benny, Robyn, Laleh med flera. Fick du något napp?

– Nej, tyvärr inte. Det är ett känsligt ämne just nu och många artister är försiktiga när det gäller att verka provokativa. Jag har inget större problem med sådant, jag har ju genom årens lopp både fått glasflaskor i huvudet, blivit hotad till livet och mycket annat.

Just detta med hot, när jag följde de länkar som finns på nätet kring just ditt uttalande om nationalsången så måste jag erkänna att jag blev riktigt mörkrädd …

– Ja, jo … vad ska man säga. Jag har ju även via mail fått veta att jag ska slås ihjäl vid första bästa tillfälle och naturligtvis leder det till att jag i viss mån drar öronen åt mig. Jag har ju en familj som måste få känna sig trygg. Jag har inte gått ut i media och berättat om den grad av hot jag utsatts för, det är inte riktigt min stil att gråta ut på löpsedlarna. Samtidigt ska det naturligtvis inte accepteras att hoten förekommer. Det måste gå att få till stånd en demokratisk dialog kring företeelser som till exempel nationalsången och i en sådan dialog finns inget utrymme för hot. Sedan sammanföll min debattartikel med mitt stöd för pojken Nis och det ökade väl på antalet hot.

Kan du berätta lite om ditt engagemang för Nis?

– Nis Beqiri är en 12-årig cp-skadad pojke som utvisades tillbaka till Kosovo, där han inte hade den minsta chans att få den läkarvård han behövde. Jag och min fru startade en namninsamling för att han skulle få stanna i Sverige och efter att han utvisats så meddelade jag att jag skulle skänka mitt gage från en spelning till honom. Det resulterade bland annat i att jag blev mordhotad. Men den historien har trots allt ett lyckligt slut, för Nis fick komma tillbaka till Sverige, och då kan det vara värt det där andra.