The War on Drugs
Lost in the Dream
(Secretly Canadian/BMD)

Det är kul med rock ’n’ roll. Det visste Chuck Berry. Det visste The Kinks. Det visste The Who. Men det verkar som att ingen vet det längre. Väldigt få rockmusiker av idag vill hävda att deras musik är just rock. För rocken sägs vara död. Och den har dött förut. Senast det hände stod klockan på 1972 och Bob Dylan famlade i mörkret, Springsteen spelade bluesjazz, och snart skulle punken hända mitt framför allas ögon. 40 år senare finns knappt rockmusik utan att den har en svans av pop och electronica efter sig. Det är faktiskt först nu rockmusiken återtas, och jag tänker bara häva ut det nu: Lost in the Dream är både The War on Drugs bästa album och en av de tio bästa rockskivor som släppts det senaste decenniet. För att den vågar vara rock ’n’ roll. För att den vågar just bara det. För att Red eyes låter som asfalterad motorväg, för att paketet är så aptitligt, för att låtarna är provocerande långa, för att Adam Granduciel sjunger så fruktansvärt passionerat. För att jag tror att rocken fortfarande spelar roll.