The Happy Hippo Family är aktuella med ny singel, har spelat in en crowdfundad skiva med release framåt sommaren. Själva beskriver de sig som ”en blandning av The Wombats och The Killers” och den senaste singeln, Two Blocks Down, doftar av Frankrike och M83. Vi hookade upp med bandmedlemmarna Martin Qvarfordt och Timmy Bjärnebro för en kaffe och bra snack. Ungefär såhär lät det.
VI börjar i 2006, när The Happy Hippo Family bildades.
T: Då satt vi på MM-baren och pratade om att ”vi borde starta ett band”.
M: Det började när vi spelade in några låtar på skoj i dina föräldrars hus i Sköllersta. Din hund var med och drog en refräng. Sen bodde jag och Timmy i London ihop i ett och ett halvt år ungefär. Vi körde en klassisk svensk i London-grej. Jobbade i butik, delade ett rum. Det gick skitbra. Vi hittade en inplastad säng i en container på väg hem från krogen. Sen fick vi hemlängtan och bestämde med ett gäng kompisar: “ska vi inte bo på Öland en sista sommar innan vi blir vuxna?” Vi spelade in lite låtar under sommaren och när vi kom hem hade vi ett band. Då bestämde vi att vi skulle göra en konsert. På MM-baren.
T: Det var viktigt att det var just MM-baren.
M: Vi skalade bort alla som inte kunde spela och var 5-6 personer kvar. Resten var i publiken.
T: Två fick vara DJ:s.
M: Det blev som en gammal skolreunion.
T: Insläpp-utsläpp på MM-baren. Det var mäktigt.
Och efter det spelade ni lite överallt i Örebro.
M: Vi sa “Queen – vad är det som gör dem så bra?” Vi arbetade med vår publikkontakt, mellansnacket, gjorde klädbyten. På en spelning hade vi tomtar som kom in och delade ut godis. När vi spelade på Yeahfestivalen kom Nisse Solsken in på scen!
T: Av en slump. Han dök upp backstage och vi sa ”du måste gå upp på scen”. Eftersom vi inte hade så bra låtar på den tiden så fick vi ingen spridning på nätet, men det blev en snackis i Örebro att vi var kul live. När vi spelade på på Debaser Slussen i Stockholm chartrade vi en buss från Örebro, 40 personer åkte upp och hem, det var skitroligt.
När blev ni seriösa?
T: Från början handlade det om att ha så roligt som möjligt, låtarna kunde vara hur sjuka som helst. Men någonstans på vägen kände vi att “det funkar nog kanske inte på lång sikt”.
M: Framförallt inte med låtmaterialet.
T: Låtarna var inte så bra.
M: Vi kunde lägga in ett konstigt reggaeparti i en jättebra låt och förstöra den. Numera är vi ganska normala – har man tillräckligt bra låtar behöver man inte vara spexig.
Vi intervjuade er inför er enveckasturné Japan 2013, hur kom den till?
T: En japansk blogg snappade upp vår skiva Monacoville och gjorde en intervju som kom med i ett fanzine där.
M: Vi hade mailat hela världen via något bloggregister.
T: Efter ett tag hörde ett skivbolag av sig. Sen släppte vi ett album i Japan och vi sa direkt “kan vi få komma dit och spela?” Det hade de ju inte råd med. Men när började släppa nya singlar hörde bolaget av sig och sa ”släpper ni ett album till så fixar vi en veckas turné”.
M: Vi spelade vi in fem akustiska låtar på en vecka, hade tre låtar klara sedan innan, och la till två remixer.
T: Bolaget sa “japaner älskar specialutgåvor”, så det var perfekt.
M: Vi frågade folk om Yohio när vi var där, det var ingen som hade hört talas om honom. Däremot hade de hört talas om Asta Kask.
När tänkte ni ”det här kan bli någonting?”
T: Bråvalla 2013, det var knappt en kotte man kände på festivalen. Vi spelade klockan halv två på torsdagen, första dagen och vi kände “vad tråkigt om det inte kommer någon”. Tio minuter innan spelningen var det inte en kotte. sen strömmade det till och när vi började stod det säkert 300 personer där. Det var skithäftigt.
M: Och när vi gjorde Japanturnén kände vi ”det här är grymt, det här vill vi göra”. Vi sa “nu måste låtarna bli bättre” och bestämde oss för att jobba stenhårt med nya skivan. Sen har vi varit i studion sedan dess.
Hur många är ni i bandet idag?
T: Fem personer. Alla har varit med sedan 2009. Martin, jag och Björn som spelar trummor bor i Örebro. Vår gitarrist bor i Stockholm och en kille i Norrköping.
M: Det funkar ganska bra.
T: De enda tillfällena hela bandet träffas är i stort sett när vi repar och spelar, det har blivit vårt sätt att umgås.
M: Så länge vi har kul och vi får in så mycket pengar att vi kan hålla det flytande utan att gå minus så lägger alla gärna ned tid på det.
Ni crowdfundade nya skivan, hur gick det?
M: Det passade oss perfekt, men man måste göra det på rätt sätt. Vi satte ett högt mål, 100 000 kronor, nådde vi inte det så skulle vi få noll kronor. Men vi fick in 105 000 kronor vilket gav oss möjlighet att jobba i en bra studio, Millencolins studio, med en producent som heter Simon Hagström.
T: Vi har gjort allt själva innan och aldrig blivit helt nöjda.
M: Att ta in Simon var ett sjukt bra beslut. Alla pengar gick åt till att göra skivan och nu ska vi försöka få ut den. I mitten av december har vi ett av våra viktigaste gig hittills på O-baren i Stockholm, som vi ordnade för att folk från musikbranschen ska kunna se oss.
Ni spelade i samma veva på branschmässan Midem i franska Cannes, vad kan ni berätta om det?
M: Sverige har ju Export Music Sweden som hjälper band att komma ut på grejer, men vi har alltid gjort saker själva. Vi skickade in en låt som tävlade om att bli den officiella Midem- låten. Den vann inte men han som var ansvarig gillade den och bad oss att komma ned. Vi festade i Svenska Filminstitutets lägenhet tillsammans med branschen, den består ju bara av festande och kontaktytor, och efter det så visste alla svenska bolag vilka vi var.
T: Det fram en brittisk kvinna och tyckte att vi var bra och bokade möte dagen efter. Hon hade jobbat med The Sounds och The Ark i England. Vi höll kontakten och nu är det hon och en annan tjej som gör vår PR där. Och det har gått bra, vi har fått jättefina recensioner på nya singeln.
M: Vi gjorde vår första Englandsturné tack vare henne och en annan tjej, Sarah Martin – som vi faktiskt träffade på Live at Heart. De som stod i publiken var till stor del bransch- och presspersoner som de två fixade dit.
Är det England som är prio för er just nu?
M: Vi tänker att om vi får någonting där så hjälper det oss överallt. Vi satsar på England just nu men ett långsiktigt mål är att släppa plattan i Japan.
Har ni ångrat ert val av bandnamn någon gång?
T: Mm…
M: Jag kommer ihåg en gång när vi spelade i Oslo, det var samtidigt som Öyafestivalen, vi spelade på Hard Rock Café. Det satt en skitsnygg tjej i hotellreceptionen och när hon såg våra instrument frågade hon ”Ska ni spela? Vad heter ni?” Eh… vi heter Happy Hippo Family. Nä, vi är inte så stora.
T: Från början var det väldigt passande, men kanske inte längre.
M: Man skapar ju innehållet själv, vad man ska förknippas med. ”The Killers” är ett töntigt namn, men numera tänker man bara “det är ett band”. Men vi har i alla fall ett namn man kommer ihåg.
T: Det är ett bra namn på det sättet att det är krångligt, vilket gör att det sätter sig.
M: Och nu när lite bloggar skriver om oss så är inläggen lätta att hitta.
Nya singeln Two Blocks Down släpptes digitalt 4 december, hur har responsen varit?
M: Den har varit övervägande bra och vi kommer att jobba med att promota den i två månader framöver. Vi har fått bra respons från Spotify och det är nästan viktigare att få in låtar på deras spellistor än att få in dem på radion. Vi har gjort lokalradio i P4, nationellt kommer vi nog att jobba på i mitten av januari. Det viktigaste är att folk gillar låten, den sätter sig kanske inte första gången man hör men den har lång hållbarhet.
Vad händer framåt våren för THHF?
M: Nu sitter vi och bokar in våren och sommaren. Vi har material att pusha och folk ser att det händer saker. Det är inte lika mycket som det var förr; då tog vi alla spelningar vi kunde få.
T: Vi har två vändor i England inplanerade. Bland annat på deras motsvarighet till South by Southwest – The Great Escape – i slutet av maj, och gör förmodligen en sväng dit innan dess i mars eller april.
Ni har i alla fall lyckats bli virala med er Youtubevideo Pendeln, som har över 420 000 visningar i skrivande stund.
M: Där spelar vi en låt på våra Iphones, men egentligen gillar vi inte den så mycket.
T: Nej den är asdålig, men det är den som har gått viralt. Vi vill hellre lägga fokus på vår riktiga musik. Men den har gått ut i omtalat.nu och då blir det ju spridning.
