Thåström
Beväpna dig med vingar
(Razzia/Sony) 4p

Jag har aldrig haft någon Ebba Grön-period och jag har aldrig tagit Imperiet till mig. Bortsett från Vad pojkar vill ha har jag inga tonårsberättelser kopplade till den man som på senare år valt att pratsjunga om sig själv. Trots det stod jag och tyckte att hans spelning på Way Out West förra året var en av de absolut bästa, och Kort biografi med litet testamente håller jag numera i hjärtat. Jag gillar den nya Thåström-eran väldigt mycket. Jag gillar att allt han gör numera låter som en sista programförklaring över vem han är och vad han står för. För det här är en ren förlängning av hans två senaste skivor. Det här är lika privat och avtäckande, lika reciterande och dovt. Och aldrig har jag hört ett svenskt rockalbum med lika många referenser som här. Det gör någonting med hela albumets vävnad, ens egna perception. Jag lyssnar om och om igen, och framför allt lyssnar jag på skivans fjärde spår Samarkanda, där Thåström verkar mala ner hela sin referensram till sin kanske allra finaste stund som musiker i glappet mellan hans testamente och influenserna som gjorde det här till vad det är. Det är ett helt liv som portioneras ut i verser jag aldrig kommer att släppa.

Lyssna även gärna på: Broder Daniel – Forever (Dolores Recordings/EMI)