Allt började på EPA i Jönköping när Staffan Ernestam som åttaåring köpte Elvis singel Blue Suede Shoes. Idag är han ständig gitarrist i Sven-Ingvars, medlem i Jeremias Session Band, och 18 april sammanstrålar de båda banden i I odödliga poeters sällskap.
– Min storebror Micke, som är fyra år äldre än jag, började lira gitarr före mig och som 12-åring fick jag hänga med till replokalen. Så brukade man ju hänga på Söderströms Musik och Siewerts och kolla på alla gitarrer. Det var där jag fick se en Telecaster för första gången – en nästan religiös upplevelse, säger Staffan när han tänker tillbaka på hur allt började.
Men det var livet som basist som hägrade mest. Phil Lynott i Thin Lizzy var idolen, men musiklärare Rolf Landgren på Adolfsbergsskolan ville annorlunda.
– ”Nej, du ska lira gura” sa han till mig och så fick det bli. Det är Roffes ”fel” att jag lirar gitarr, hehe. Jag slutade spela fotboll och bildade första bandet, Image, med Fredrik Beckman och Åke Jennstig. Bandet var en musikalisk smältdegel av alla möjliga stilar. Vi lirade på ungdomsgårdarna runt om i Örebro och så anmälde vi oss till rockbandstävlingen 80-talets stjärna – som var en föregångare till Rock-SM – och kom trea. I finaljuryn satt både Anders Glenmark och Eva Dahlgren.
Som 17–18-åring var det en omtumlande upplevelse – från att ha lirat på ungdomsgårdar till att komma trea i hela Sverige.
Att växa upp i Adolfsberg i närheten av Brunnsparken hade sina fördelar musikaliskt. Somrarna var fyllda av musik med artister som Ulf Lundell, Nils Lofgren, Creedence Clearwater Revisited och Talangen. I gymnasiet lärde Staffan känna en kille vid namn Stephan Berg som hade bandet Det funkar och spelade över hela Sverige.
– Han ringde och frågade om jag kunde hänga med på ett gig till Vetlanda. Vi satt längst bak i bussen och gick igenom låtarna och på kvällen blev det en tre timmar lång konsert med låtar av band som Chicago och Earth, Wind and Fire.
1983 slutade han i Det funkar och började jobba som sessiongitarrist.
– 1989 kände jag att jag ville göra något annat och började på Ritz där jag satte ihop ett kompband som kompade gästartister som Little Mike, Tommy Nilsson, Svenne Hedlund, Tove Naess och Magnus Lindberg.
Han spelade ihop med Magnus Lindberg i två år fram till det att Pojkarna från prärien bildades, med bland annat pianisten Magnus Spångberg.
– Vi höll på fram till 1998 och då var jag ganska besviken. Bland annat hade vi ett kontrakt på Silence som aldrig skrevs under av bolagets chefer. I samma veva gästade jag Rolle Rosenqvists Partajband och var sen med i ett år i bandet.
Rolle var ansvarig för Fältartisterna och det ledde till att Staffan med dem besökte Bosnien och Kosovo. Det blev tre omvälvande veckor med flera gig per dag i närheten av krigszoner.
Med på turnén var också Peter Damin, trummis från Örebro som spelade med Sven-Ingvars. Hösten 2000 ringde telefonen hemma hos Staffan. I andra änden var Sven-Ingvars management. Frågan gällde en helg i Lycksele och företagsrock.
– Jag fick ett gigantiskt hotellrum. På soundchecken hann jag knappt testa förstärkaren och när konserten startade hade vi det högsta scenljud jag någonsin upplevt. Sven-Erik (Magnusson) sa inte ett ord på hela helgen. Först när vi steg av planet kom ett ”bra jobbat” och jag tänkte att det var ju ett äventyr att berätta om.
Det visade sig att helgen i Lycksele snarare var en audition. Sven-Ingvars behövde en ersättare till gitarristen Micke Nord. Efter några dagar ringde telefonen och det var Patrick från Sven-Ingvars management.
– Staffan, vad gör du nästa år?
Första året med Sven-Ingvars innebar 140 gig och 180 hotellnätter följt av en krogshow med 300 gig. Det fortsatte på samma sätt till 2006, när Staffan fick en förfrågan om att spela på en vernissage i Vasasalen på Örebro slott. Temat var Jeremias i Tröstlösa. Så har det sett ut, Sven-Ingvars har rullat på och parallellt har Staffan haft Jeremias Session Band. Den 18 april sammanstrålar de båda banden i I odödliga poeters sällskap på Conventum. På repertoaren står Ferlin, Fröding, Jeremias i Tröstlösa, Dan Andersson och Cornelis Vreeswijk.
