Det har gått lite mer än ett år sedan vi sist satte oss ned med Troubled Horse. Då hade de just kommit ut ur studion och planerade att släppa ”Revolution on repeat”, bandets andra fullängdare, till hösten 2016. Det tog dock lite längre tid än så och skivan släpptes först den 31 mars i år.
På ett café i stan sammanstrålar jag med gitarristen Tom Jondelius. Det är egentligen sångaren Martin Heppich jag stämt träff med så därför tar det en stund innan vi hittar varandra.
– Martin fick förhinder så han bad mig hoppa in, men han är på väg, förklarar Tom.
Vi börjar prata om den nya skivan och varför det dragit ut på tiden.
– Planen var att släppa den i höstas men allt möjligt gjorde att det drog ut på tiden. Det är mycket som ska fixas och de som skulle mixa skivan har haft fullt upp. Men det är väl bra egentligen, det ska få ta sin tid. Vi är supernöjda med skivan och nu vill vi ut och spela och få uppmärksamhet för den, berättar han.
Skivan liksom den förra, ”Step inside”, är utgiven på det kultförklarade brittiska bolaget Rise Above Records vilket betyder en del.
– De har ett gott rykte. Det drivs ju av Dorrian (Lee Dorrian är sångare i klassiska doom/metal-bandet Cathedral, reds. anm.) så det blir en slags kvalitetsstämpel på det han håller i, säger Martin Heppich som precis anlänt och slagit sig ned i en fåtölj.
Tom håller med och poängterar vikten av att ha fler som gör jobbet kring en skiva.
– Det är häftigt att vara en del av dem och det är skönt att ha dem i ryggen, de gör mycket av det fysiska jobbet och marknadsföringen.
Den nya skivan har mötts av fina recensioner och reaktioner. Liksom många artister börjar de dock sväva på målet när jag frågar hur de vill beskriva den.
– Den är bred, men sedan brukar vi väl säga att vi spelar garagerock, börjar Tom innan Martin bryter in:
– Det låter alltid pretentiöst att beskriva sin musik så jag säger alltid att vi spelar rock’n’roll. Vi har väl alla lite samma influenser, som liten var det bara punk som gällde för mig. Nu spelar jag det här för att jag kan inte spela annat. Micke (Linder, gitarr reds. anm.) är den enda som kommer från riktig hårdrock. Det kan clasha ibland i replokalen så man börjar fråga ”hur tänkte du här?” Men det är utvecklande också.
Ni har beskrivit er själva som Örebroambassadörer. Hur tar sig det uttryck?
Martin: Ja det är vi absolut. Jag tycker det finns ett stort mått av självförakt i den här stan. Det gör det förresten i resten av Sverige också gentemot Örebro. Det ska alltid hackas på dialekten. Det är som i Bingolotto om någon Närking ringt in, då ska det här med dialekten klaras av innan dom öppnar luckan. Jag blev så förbannad en gång när Fredrik Virtanen på Aftonbladet fick frågan om var han ville semestra och han svarade ”inte i Örebro”.
Här någonstans börjar Martin gå på offensiven för Örebro och jag börjar förstå vad de menar när de säger att de är ambassadörer för staden. Kärleken till Örebro går inte att ta miste på.
– Vi är från Örebro och jag säger helt ärligt att det är Sveriges vackraste stad. Lokalpatriotismen är bättre på nästan alla andra ställen än i Örebro. Jag satt och pratade med en tjej en gång som sa att min dialekt var den värsta hon visste. Hon kunde lika gärna ha sagt att jag är världens fulaste person. Jag tycker närkingskan ska lyftas fram istället. Det finns ett självförakt här och fler borde känna att vi bor i Sveriges vackraste stad.
Hur mår Örebros rockscen idag?
Tom: Den mår bra. Många utomlands vet att det kommer mycket bra band från Örebro.
M: Tittar man i replokalerna så är det bra men det är så många som lämnar stan. Göteborgarna snor våra band och tar på sig stora kostymen när de skryter om sina rockband. Titta på Spiders som heter ”spidersgbg” på Instagram – det är ett jäkla svek, säger han och skrattar.
M: Men rockscenen i Örebro är välmående. Det saknas bara spelställen. Contan var bra (Hotel Continental, klassiskt spelställe i Örebro under 1990-talet, reds. anm.) de tog in både stora och små band.
T: Och det finns många stora spelställen som Frimis och Ritz men det saknas mellanstora ställen.
M: Ja, så rocklivet i Örebro mår bra tills man kommer utanför replokalen.
När vi pratar vidare om de scener som finns för rockband kommer vi in på bilden av rockställen som något sunkigt. Frimis kommer upp som ett exempel på annorlunda lokal för rockband.
– Det verkar som att man känner att man måste gå ned i kvalitet men det behöver inte vara så. Jag tycker rockband förtjänar att få spela på fina ställen som Frimis.
Metallsvenskan la ju ner. Vad betydde det?
T: Det var supertråkigt. Festivalen blev bara bättre och bättre för varje år.
M: Allt som drar positiva vibbar till stan är ju bra. Kimmo (Kirvesmäki, en av grundarna av festivalen, reds. anm.) har gjort mycket för Örebro, trots att han är dalmas (skratt).
Vad händer nu för bandet? Spelningar? Örebro kanske?
T: Vi spelade på Satin när vi hade releaseparty i april. Det var riktigt kul och det har blivit bättre där efter att de byggde om. Sedan är det väl så att det är mest för polarna man spelar här i stan?
M: Nu låter du som en örebroare.
T: Gör jag?
M: ”Mest för polarna”… Vi arbetar ju mycket på sidan om men vi letar efter ställen att spela på.
T: Vi har letat som sjutton efter en bokare så just nu får vi göra allt själva. Europa är lättare än Sverige av någon anledning.
M: Ja, och vissa städer har ju inte så många lämpliga spelställen. Minns när vi spelade på OLeary’s i Avesta. Folk satt och åt och försökte hålla för öronen samtidigt (skratt). Vi har inget planerat just nu förutom på ett ställe i Dalarna. Det kan bli en sväng i Europa och kanske blir det något i USA också – vi har ett bokningsbolag där – men vi vill ut och spela.
Och apropå att spela live: I en tidigare intervju så pratade ni om att man måste göra något extra av spelningarna. Inte bara stå och hänga, liksom?
M: Det får absolut inte bli konstlat, som att man spelar teater, men det gäller att tagga till. Man ska stå upp för sin musik. Många band står och tittar på dojorna. Jag växte upp med Nirvana och hade bilden av att det är så det ska vara. Scenen ska lämnas sönderslagen. Ibland har jag fått en känsla på scen men fått hejda mig och tänkt ”nej, inte Jonas dyra trummor”. Men det ska vara en känsla av att vad som helst kan hända, lite farligt sådär.
T: Som Metallica på 80-talet?
M: Ja inte som nu när de ropar ”God bless you”.
