När Stadra Sommarscen stänger för säsongen så är det en efterlängtad och folkkär artist som avslutar. Rikard Wolff är tillbaka på en scen där han stått förut. Den 21 augusti står han på Stadra sommarscen igen.

Under våren har Rikard Wolff stått på scenen på Stadsteatern i Kulturhuset i Stockholm med föreställningen Den sista föreställningen där han återvänder till Jaques Brel, artisten som han som 24-åring började sin karriär som sångare med att tolka. Nu har han med sig bland annat Brel i turnérepertoaren.

– Jag kommer till Stadra som en del av en sommarturné som bygger på tidigare föreställningar och kommer att sjunga sånger av Piaf som jag framfört tidigare, samt nummer från den föreställning med Jaques Brels musik som jag framfört i Stockholm under våren. Det blir också en del egna sånger som publiken känner igen och tycker om. Jag har uppträtt i Stadra säkert tio gånger de senaste 20 åren. Det är en mycket vacker plats, säger Rikard Wolff.

Det är inte första gången Richard Wolff turnerar med sånger av Edith Piaf, och när det i december förra året var 100 år sedan hon föddes så arrangerade han en mindre hyllningskonsert i sitt eget vardagsrum som vid tillfället visades på SVT.

Du har en speciell relation till Edith Piaf?

– Jag har en väldigt speciell relation till Edith Piaf. Hon var min första musikaliska kärlek. Jag älskade Beatles också, men Edith var min kompis som tog hand om mig när jag var i tonåren. Förra året var det 100 år sedan hon föddes. Det är fascinerande hur hon har levt vidare, och hur hon fortfarande når fram till unga människor. Hon är den franska artist som har flest spelningar på Spotify.

Turnén han nu ger sig ut på, och även tidigare produktioner, har kretsat kring den franska sångtraditionen chanson, en typ av sång som traditionellt ackompanjeras med dragspel eller piano. Medan ordet egentligen helt enkelt betyder “sång” på franska, så har det kommit att stå för en mycket speciell typ av sång, från visor via kabarésånger till tonsatta dikter.

Vad är det som är speciellt med den franska chansonen?

– Det är den första musiken som fanns hemma hos mig när jag växte upp. Mina föräldrar hade bott en period i Frankrike och det var vad vi lyssnade på, på samma villkor som engelsk musik. Den anglosaxiska musiken är så dominerande att den franska musiken har kommit att ses som något exotiskt, men så har det aldrig varit för mig. Det som tilltalar mig är att den är berättande, humanistisk, sångerna är nästan som små filmer. De amerikanska sångerna bygger ofta på ordlekar, men en chanson är en berättelse om människors liv.

Två av chansonens förgrundsgestalter är just ovan nämnda Edith Piaf och belgaren Jaques Brel, som båda är kända för sitt oerhört kraftfulla och passionerade sångsätt, något som också kan tyckas återspeglas i deras liv.

Både Edith Piaf och Jaques Brel var två självförbrännande människor, tror du att det påverkade deras musikaliska gärning?

– Jag skulle säga att det är en mycket stor del av deras musikaliska kvalitet. De är kompromisslösa, det de har att säga bara måste bli sagt. De levde för att sjunga, och när Piaf inte längre kunde sjunga, då kunde hon inte heller längre leva. Då dog hon. Lite likadant var det med Jaques Brel. Han abdikerade från scenen väldigt tidigt, han var bara 38 år, och jag tror det helt enkelt blev för stort för honom. Sedan försökte han ägna sig åt annat i några år men kom senare tillbaka, för han kunde helt enkelt inte stå emot. På något vis finns det väl ett självförbrännande drag hos mig också, jag arbetar ju med en väldigt komplicerad lungsjukdom, men jag känner att sången läker mig både fysiskt och psykiskt, berättar Rikard Wolff.

För många människor kommer Rikard Wolff för evigt att vara förknippad med den motorcykelburne Zac i filmerna om Änglagård, något som också blev hans stora genombrott för en vidare publik – även om han redan innan varit med i en rad filmer. På teaterscenen har han bland annat spelat pjäser av Willam Shakespeare och Noel Coward.

Har du något film- eller teaterprojekt på gång?

– Ingen film, men jag spelar i Dorian Greys Porträtt på Stadsteatern Kulturhuset i höst, och sedan har jag ett projekt på gång till våren som ännu inte är officiellt, så det kan jag inte säga något om.

Oscar Wilde, där har vi ytterligare en självförbrännande, skapande människa.

– Det kan man lugnt säga. Oscar Wilde var dessutom en person som betydde oerhört mycket för mig när jag själv kom ut som homosexuell. Innan honom fanns inte ens tanken på att man kunde leva som en homosexuell människa, då talade man bara om enskilda homosexuella handlingar. Det är ju dessutom ett av de mest hjärtskärande människoödena, någon som befann sig så högt och sedan föll så djupt, som gick från att vara firad till att vara någon man vände sig ifrån när man mötte honom på gatan. Men historien har återupprättat honom, konstaterar Rikard Wolff.

Rikard Wolff har sedan 1988 medverkat i en mängd filmer, teateruppsättningar och skivinspelningar. Här följer ett urval:

Filmer
Livsfarlig film – 1988
Apelsinmannen – 1990
Jönssonligan och den svarta diamanten – 1992
Änglagård – 1992
Lejonkungen – 1992 (svensk röst åt Scar)
Zorn – 1994
Änglagård – andra sommaren – 1994
Så vit som en snö – 2001
Angel – 2008
Änglagård – tredje gången gillt – 2010
En underbar djävla jul – 2015

Teater i urval
Tybalt/Romeo och Julia – 1992
Antonio Salieri/Amadeus – 1994 + 2005
Merlin, djävulens son – 1995
Puck/En midsommarnattsdröm – 2006
Konferenciern/Cabaret – 2008

Skivor i urval
Pojken på månen – 1995
Stjärnklara nätter – 1997
Chanson Suicide – 2004
Tango – 2009
Första lågan – 2013