Dennis Lyxzén har under sin karriär efter Refused splittrades runt milleniumskiftet spelat in runt 20 fullängdare och gjort över 1500 spelningar med olika konstellationer.

Med bandet The (International) Noise Conspiracy har Lyxzén spelat in med stjärnproducenten Rick Rubin och nått större framgångar än Refused någonsin gjorde under tiden som bandet fanns på nittiotalet. Ändå har Refused präglat det mesta han gjort, på grund av behovet att jämföra allt med vad som egentligen hände under tiden med Refused.

– Det spelar ingen roll vad jag gör. Jag måste alltid jämföra det med Refused, eller att andra gör det, menar Dennis Lyxzén.

Sista gången medlemmarna i Refused stod på en scen tillsammans var i en liten lokal någonstans i back-country-USA. Skivan The Shape of Punk to Come hade släppts och ingen anande att den nästan två årtionden senare skulle talas om som ett av de mest inflytelserika hardcore punkalbumen någonsin. Polisen avbröt spelningen som i likhet med nästan alla andra spelningar de gjorde under den turnén frekventerats av ett mindre antal åskådare. Hemma i Sverige hade bandet gjort spelningar för 300-400 personer och tyckt sig nosa på framgångarna. Det var en bra spelning för västerbottningarna. Man såg den röda mattan ligga redo.

När polisen sett till att de få människor som slött tittat på de fyra killarna från Umeå som skrev punkhistoria lämnat lokalen packade bandet ihop, åkte hem till Sverige och lät allt med Refused rinna ut i sanden. Efter några månader ringer en kompis till sångaren Dennis Lyxzén, som långsamt börja forma andra konstellationer och mentalt gett upp att få Refused att hända. Kompisen menar att de spelar bandets låt ”New Noize” på MTV varje dag.

Bandets album The Shape of Punk to Come sålde i ungefär 3000 exemplar när den gavs ut på det Örebrobaserade skivbolaget Burning Heart Records. När videon började spinna på MTV lossnade det ordentligt och försäljningssiffrorna steg till över hundratusen sålda skivor. Allt under tiden som bandet inte ens fanns längre. Det fanns ingen promotionkampanj, sociala medier att göra reklam för sig själv på eller den typen av klimat på internet som då fortfarande bar blöja. Det var som om Refused var menade att bli stora.

Myten kring bandet växte och till slut hade kultstatusen blivit så stark att en återförening kändes oundviklig eftersom ingenting egentligen höll dem isär. Mycket riktigt annonserade bandet ut några utvalda spelningar sommaren 2012, varav en på Coachella och en annan på svenska musikfestivalen Way Out West. För Lyxzén och de andra medlemmarna var Coachella en slags revansch, från alla spelningar på konstateljéer, skivbutiker och källare nästan ett decennium tidigare.

– 2012 var ett segervarv, när man bara sprang runt och bugade och vinkade, säger Dennis Lyxzén.

Många trodde att speglingarna den sommaren var det enda, ett slags tack, hej och farväl. Bara tre år senare sätter en hel hardcorepunkvärld frukostmackan i halsen när Refused, som såg ut att förbli en myt, bortsett från miniåterföreningen tre år tidigare, skulle släppa en skiva med uteslutande nytt material.
– Det som varit skönt med att spela med Refused igen är att den jämförelsen och den ribban är legitim på ett sätt. Man har ett projekt man gör på skoj, och så muttrar någon att det inte låter som Shape [of Punk to Come]. Nu har det varit befriande att det inte är så, säger Dennis.

För Dennis Lyxzén, trummisen David Sandström och de andra i bandet har återföreningen inneburit inspelning av den nya skivan Freedom i Los Angeles musikvärld, med en entrébiljett till de allra finaste rummen i handen. Albumet är producerat av Nick Caves producent Nick Launay tillsammans med den svenske hitmakaren och Max Martin-Protegén Shellback som varit med och producerat två av skivans låtar. På den 31-årige svenskens cv finner vi hitlåtar med Taylor Swift, Pink, Adele, Ariana Grande och Britney Spears.

– Hade vi inte skrivit på vår pressrelease att vi jobbat med honom hade ingen haft koll på det. Han är på många sätt den nya Max Martin, men är samtidigt en doldis. Vi skrev det i pressreleasen för att få reaktioner från folk se hur många som började undra vad fan vi håller på med. Gör man ett blindtest på skivan och försöker peka ut vilka låtar som Max Martins protégé har varit med på är det de två låtarna som i både känsla och form knyter an till det gamla Refused. Han är ett superfan och lärde sig lira trummor och gitarr till vår musik. Det var spännande att få titta in i den världen, vi spelade in det i Max Martins studio i hans hus, helt bisarrt. Man lever en gång, klart man ska testa udda grejer. Det var en intressant erfarenhet, berättar Dennis.

Hur har det varit att spela igen tillsammans, med nya låtar? Som förväntat?

– Det har varit grymt. En annan slags utmaning är det. Nu är vi ett band som är ute och jobbar, vilket är en ganska annorlunda känsla. Det är givande att få det. Som västerbottning trivs man bäst när det inte går så lätt. Nu har det inte varit jättesvårt, men insatserna är annorlunda nu när man finns och gör musik.

Är det roligast att spela i Sverige eller utomlands?

– Jag tycker det är roligt att spela, punkt. Jag har inget specifikt stället där det är roligare att spela. En av grejerna som var mäktiga med Refused på 90-talet var att vi spelade sjukt mycket i Sverige. Sedan återföreningen har vi spelat extremt lite. Grejen med Sverige är att det kommer gamla rävar och kollar och folk vi inte träffat på länge. Jämför med USA och Tyskland där vi nog är större, men i Sverige präglas hela kulturen av 90-talet. På de flesta ställena var vi stora efter vi lagt ner. I Sverige hade vi en betydelse även när vi fanns. Ibland är det svårt att spela hemma för att vi känner folk, men det ska bli riktigt kul att åka ut på vägarna.

Ni ska spela på Club 700 i Örebro, ett kulturetablissemang i staden, som funnit sedan 1960-talet. Vad betyder Örebro för er?

– Burning Heart! Hela 90-talet var väldet präglat av att vi hade den kontakten med det gänget. Millencolin och The Hives hängde där, det var som ett litet nav. Vi var där hyfsat mycket men kanske inte spelade så mycket i stan. Mitt bästa minne är när Millencolin var hetast i Sverige och skejtfebern svepte in över Svea rike. Vi skulle spela på ett gammalt ställe som såg ut som ett badhus tillsammans med Millencolin. På något sätt övertalades vi att spela efter Millencolin. Det var speciellt; de framkallade tonårshysteri, sen gick alla hem och vi fick spela för en tom, ekande badhuslokal. Det var helt bisarrt. Sådant händer ju när man spelar musik, att bandet före blåser bort folk. Här var det verkligen extremt: Millencolin på hemmaplan och de var störst i Sverige. Sedan gick vi på och ingen var kvar.

Hur ser framtiden ut?

–Vi kommer fortsätta med Refused. Som band är det ganska stor skillnad på dåtidens Refused och dagens Refused. Vi turnerar mycket mindre nu, håller det på en annan slags nivå för att alla i bandet har andra projekt och de flesta även familjer. Tanken är att Refused ska pumpa på, mer musik ska släppas och fler turnéer. I år kör vi på till september, sen kanske det dröjer två år innan nästa platta släpps. Mer låtar är skrivna och det känns spännande och inspirerande just nu.

FAKTA: REFUSED
–Bildades 1991 i Umeå
–Kända för att skriva politiskt laddade låtar med starka vänstertendenser
–Splittrades 1998, innan de hunnit bli erkända
–Deras sista skiva innan uppbrottet, The Shape of Punk to Come, klassas som ett av världens bästa och mest inflytelserika hardcore punkalbumen genom tiderna

FAKTA DENNIS LYXZÉN
Namn: Dennis Lyxzén
Född: 1972 i Umeå, Västerbotten
Bor: Umeå
Bakgrund: Var med och bildade Refused 1991. Har också spelat i band som The (International) Noise Conspiracy, Invasionen och AC4. Driver även Ny Våg, ett skivbolag som nischat sig på punkmusik.
Aktuell: Med Sverigeturné tillsammans med Refused och det nya albumet Freedom som kom under 2015.

REFUSED TURNÉPLAN SVERIGE VÅREN 2016
7-9 april Umeå Open, Umeå
15 april Nöjesfabriken, Karlstad
20 april Garaget (Nobelberget, Sickla), Stockholm
21 april Folkets Park, Husqvarna
22 april Nöjesfabriken, Karlstad
23 april, Club 700, Conventum, Örebro