Man kan hävda att allt är punk på samma grunder som argumentet att all musik i botten är politisk. Men riktigt så enkelt är det aldrig. All konst springer inte ur en motreaktion. All konst är inte ens där när den behövs. Däremot är konstbegreppet i sig och jo tack, bara ordet konstbegrepp får mig att famla efter defintionsramar i grunden en kommentar mot det rådande. Punken är alltid punk, och vi måste prata om varför den plötsligt är tillbaka. Det är 2013, året är snart slut, och punken den där som självdog 1982 har återuppstått, och nu står vi här med händerna fulla av revolution.
Vad gör vi av den?
Ingenting börjar och ingenting slutar. Inte längre. Inte ens när Margaret Thatcher gick bort i våras kunde vi utvinna eller fastslå någonting alls, det var ingen spik i kistan på andra sätt än lätt symboliska. Thatchers död firades mer än vad den sörjdes, ungar viftade med flaggor på Parliament Square, de som faktiskt var med under hennes regi grät tysta glädjetårar. Men Storbritanniens skenande polarisering framstår fortfarande som ogreppbar för alla andra än britterna själva. Det här är inte texten om segregationens England, men det är en text om relationen mellan samhälle och konsten när den faktiskt synliggörs.
Bara någon månad innan Thatcher avled släppte punkbandet Palma Violets sin debutskiva. Det blev som det blev – både vårens och årets bästa skiva. De kallade den för 180 och det är ett album som tar till synes lätt på saker och ting; kärlekstexterna är banala och många. Det är inga grabbar med gasmask och batong. Det är inget politiskt manifest i några led, här finns inget att greppa som ens vågar röra det samhällskritiska. Inte i texterna i alla fall. Men Palma Violets låter nästan exakt som The Clash gjorde 1982, och då kan vi börja tala om ett och annat.
Vi börjar med: hur låter ett uppror? Och fortsätter: hur låter 2013?
För bara två år sedan brann London. Brixton, Tottenham, Peckham och Croydon var några av stadsdelarna som fattade eld under våldsamma protester. Då tonsattes stridigheterna av house, lågmäld electro och dubstep som rann ut från betongen och gatstenarna. Från just Croydon dubstepgenrens födelsemärke – kunde man se hur protesterna fick ett tydligt soundtrack. Tidningarna skrev om bränderna utifrån musikens kraft, klippte och klistrade in låttexter, och London-upproren låg i samklang med kulturen som berättade om den. I år brann Stockholm, och först under hösten kunde vi mäta av vilket soundtrack förortsbränderna hade.
I en tid då musiken, filmen och litteraturen borde kommentera politiken som mest, bäst och starkast, har kranen faktiskt också vridits om. I Sverige har vi trots allt ett The Knife som valde att spotta ur sig ursinnig, vild electro som de bläddrade fram ur ett manifest som inte kunde släppts mycket lägligare än precis under bränderna i Alby. Luleågruppen Könsförrädare valde under sensommaren att gå på samma stig, och släppte sin skiva tillsammans med upproriska, kvävande texter om en samhällspolitisk gubbröra. 2013 var också året då Mattias Alkbergs fantastiska album Mattias Alkbergs Begravning skändade Carl Johan de Geers så politiska flagga och rev upp rötterna till en tid då det fanns något som kunde kallas för ”politisk musik” i Sverige.
Hösten i brittisk media har handlat om Russell Brand. Den karismatiske komikern, radioprofilen, skådespelaren och högbegåvande ordkonstnären Brand visade exakt var han ville att skåpet ska stå när han fick rollen som gästredaktör för magasinet The New Statesman. Genom ett långt, blodigt och engagerande manifest proklamerade han för en revolution, målade upp ett klimat där begreppen tradition och politik måste kunna brytas mot för att vi ska kunna revolutionera oss själva, och där ett politiskt ställningstagande inte handlar om att välja parti utan snarare att avstå från det. Höstens mest delade klipp på Youtube kom att att handla om när Brand, mittemot Jeremy Paxman i BBC:s Newsnight, fick möta en hord av kritiska frågor, och svarade med att vara den mest engagerande människa som existerat inuti en tv. Med syrlig, vass och ofta träffande komik, pushade han återigen gränserna framåt för både retorikens synbara kraft, och vad som faktiskt går att uträtta med nästan enbart inspiration som drivande motor. Facebook-gruppen ”Russell’s Revolution” har nu fler än 170 000 medlemmar.
Någonting händer och vi vet inte alltid vad det är. Vi vet inte vad vi tycker, vill eller ska känna. Vi vet det vi ser, och punken är tillbaka för att kommentera just bilderna. Bilderna av hur 2013 mådde och såg ut. Bilderna av hur vi bäst ska bearbeta det vi absorberat.
Kanske måste vi därför prata om Daft Punk. 2013 lät som bäst och mest rörande när den franska duon Daft Punk valde att släppa en discoskiva i april. Random Access Memories är fortfarande ett album som kräver karenstid för att vi på riktigt ska kunna bedöma vad den ställde till med. Men ska vi försöka konkretisera så är handlingen i sig det enda väsentliga. Att Daft Punk valde att göra discomusik är mer punk än deras faktiska punkmusik från 94, och hela skivans väsen är ett intelektuellt mästerverk i bara det att det ens existerar.
Samtidigt sitter vi med en smällfet The Clash-box framför elden och gottar oss. Omslaget är prytt av militärkängor, orden The Clash möter varandra i tydliga konturer, och Joe Strummer skriker om att London brinner. Tydligare kontraster än så får man leta efter: den bästa punken är inte längre punk, den är två fransmän med motorcykelhjälmar som sjunger om sex. Den är en dansgrupp som kallar sig The Knife och börjat anordna vildsinta Blue Man Group-framträdanden. Den är en komiker som rakt upp och ned ställer sig och skriker: REVOLUTION! Den är Özz Nujen när han kaskadspyr på både norsk och svensk främlingsfientlighet på världens bästa sändningstid. Men framför allt är den nu i händerna på oss.
Jag är inte speciellt mycket för revolutionsromantik när allt kommer till kritan. Jag tror inte på musikens makt ställd mot konkreta handlingar. Men jag tror på den i stunden jag hör den, och det säger någonting att punken – både i attityd och konkret musik – rullar in över samhällen som behöver hjälp.
Med det sagt: 2013 blir snart 2014 och Sveriges just nu tredje största parti har med vansinnig blick bokstavligen slagit sig framåt, uppåt och förbi. Jag vet inte riktigt vad som händer, men jag vet att vi inte bara kan lyssna den här gången. Samhället behöver hjälp. Det som kommer att räknas är att vara där, kommentera, skrika, rösta, och att vilja något för att punken ska borra hål på de som slutat att tänka. Ansvaret ligger på alla som fortfarande bär på idén om att främlingsfientlighet är något annat än rasism. För det är det inte. Det har det aldrig varit.
