Det var inte September som i oktober släppte höstens hetaste album. Nollnitton satte sig ned med Petra Marklund.
Det har hunnit bli årstidernas motsvarighet till känslan av att få sitt namn uppropat på en tandläkarmottagning, och hösten går mot sin mest apokalyptiska fas. Det råder Bergman-himmel över hela Stockholm, färgerna har dammsugits upp, och ett nytt skyfall väntar vid varje hörn, hela tiden. Det är den 15 oktober och bara två dagar kvar till Sveriges största popstjärna ska släppa albumet som officiellt förvandlar henne från September till Petra Marklund, och en enad kulturelit väntar på att kasta fräna formuleringar över en artist som startat om motorn och fyllt tanken.
– Jag har sovit i fem timmar, säger hon, hängandes över bardisken innan hon beställer ett glas vatten inne på Vapiano.
Det är nästan tomt inne i den väldiga salen, och ljudet av apatisk lobbymusik studsar runt överallt. Det duggar lätt på fönsterrutorna. Vi sätter oss för att prata om musik.
Du har slagit igenom i flera omgångar. Först internationellt, sedan här i Sverige. Hur beskriver du den grejen?
– Skönt.
På vilket sätt?
– Jag fick öva mig i massa länder innan jag visade mig för alla polarna.
Men hur blev det så egentligen?
– Min första internationella hit var ju Satellites, och med den började jag turnera rätt mycket utomlands, det blev ganska mycket av det och jag gjorde också mycket PR utomlands i samma veva. Så jag var liksom inte så mycket i Sverige i början. Jag började i Finland och Polen istället.
När skulle du säga att du fick ditt genombrott i Sverige?
– Alltså, musikmässigt slog jag igenom med Satellites skivan, tycker jag. Den fick trots allt en Grammis, och det är väl på ett sätt ett erkännande. Men jag var däremot inte så känd som person.
Det känns onekligen som att du har upplevt två genombrott i Sverige, dels under Satellites-tiden, men definitivt med Så mycket bättre.
– Ja men absolut. Det är ju Så mycket bättre som har gjort att jag jobbat så mycket nu. Jag har aldrig någonsin haft mer att göra här i Sverige som efter det programmet.
Du beskrev i ditt sommarprat hur du träffade Lady Gaga 2007, och det verkar som att hon har betytt en hel del för dig?
– När hon slog igenom slog även dansmusiken igenom. Hon var liksom anledningen till att dansmusiken fick genomslag över hela världen igen. Och vi var inte så himla långt ifrån varandra soundmässigt, så jag kommer ihåg att jag var ganska uppspelt.
Tänkte du också att ”hon gör precis det jag vill göra”?
– Nej inte direkt, hon är så väldigt extrem i det hon gör. Men mötet med henne gjorde att jag fortfarande drömde om att jag skulle få göra dom största möjliga grejerna och fortsätta göra min musik. Vi uppträdde på ganska många stora ställen samtidigt, hon och jag, och hon inspirerade mig väldigt mycket. Hon var så otroligt artistisk.
Hur har dansgenren förändrats efter det: hur var den då och hur är den nu?
– Då var det fortfarande inte så många som hade hoppat på hela den här dansgenren, utan då var det några få. Sen kom Kelly Rowland och sen blev det bara fler och fler efter det. Beyonce hoppade ju också in i det hela. Jag kommer ihåg att jag sa det när Lady Gaga kom: ”Jag lovar, nu kommer Beyonce att göra en dansplatta”, och det gjorde hon. Idag är det en så stor elektronisk värld och det finns så mycket man kan göra med den. Jag tror att det är det som är så intressant med den just nu; att det elektroniska är så lätt att blanda in i andra genrer, nästan vilken som helst. Det ger ett extra element till allt. Och eftersom de allra flesta vill förnya sig och ständigt hitta nya roliga vägar så är dansmusiken ganska lätt att ta till. Idag känns det som att ALLA gör dansmusik.
Den finns ju onekligen inom väldigt många genrer nu i alla fall.
– Exakt. Kollar man på Billboard-listan eller åker till USA och sätter på radion där så är det ju bara danslåtar, överallt. Och det är mycket som börjar låta exakt likadant. Så blir det ju när det blir en våg av någonting, givetvis. Efter ett tag så blir det bara kopior och allt slutar i samma låt – till allihop.
Jag minns inte var jag läste det – men någon beskrev dig och Robyn som de två första moderna popstjärnorna i Sverige. Du har bland annat talat om hur du sjunger in låtar på din iPhone när du kör bil och hur stor betydelse laptoppen har. Du använder dig av ny teknik för att göra musik helt enkelt; vad tycker du om den beskrivningen?
– Det är ju skithäftigt om någon tycker så. Jag tror att en stor anledning till varför jag slog igenom utomlands var att jag och Robyn var ganska nya med dansmusik som låg så nära popmusiken. Till och med RedOne sa att han hade lyssnat på mina låtar när han producerade Lady Gaga.
Hur kändes det?
– Ja antingen hade han blivit väldigt amerikansk och ville smickra mig, eller så var det faktiskt sant. Det är väl kanske inte helt orimligt att det stämmer, då mycket av influenserna till dansmusiken globalt kommer från Sverige. Våra producenter i Sverige är bland de absolut bästa i världen på att göra dansmusik, och popdansvärlden finns inte på samma historiska sätt i USA som den finns i Sverige. House har ju funnits länge i USA, men inte den typen av dansmusik som vi har haft här under en ganska lång period.
Vad lyssnade du på när du växte upp?
– Det var så himla blandat. Jag gillade Michael Jackson, Madonna, Beyonce och Destinys Child och de i vår era. Jag minns att jag lyssnade på Robyn också, när hon slog igenom. Men jag lyssnade även på visor med Evert Taube, Monica Zetterlund och Eva Dahlgren.
Men hur kom musikintresset till dig, fick du det genom dina föräldrar eller upptäckte du musiklivet själv?
– Den största flödet kom från min syrra (skratt). Hon är en musikmal, istället för bokmal, och hon hade en liten stuga på tomten där vi växte upp där hon kunde spela vilken musik hon ville på högsta volym. Och det där var min lilla tillflyktstort. Och hon har alltid hittat ALL möjlig musik, det kunde vara allt från någon producent som hade mixat ihop massa hundar och katter till skitvackra kompositioner och låtar som allmänheten hade jättebra koll på. Vi lyssnade en massa på Massive Attack, Jamiroquai och The Black Crowes minns jag.
Ganska spretigt, med andra ord.
– Ja visst, jag lyssnade på allt.
Vad lyssnar du på och influeras av just nu?
– När Lana Del Rey kom med sin Born To Die fick jag en ny musikupplevelse. I USA är det ofta en så stor betoning på register och hur pass låga och höga toner man kan ta. Desto mer extremt, desto mer imponerande är det, i alla fall inom popvärlden. Men med Lana var det lite som med Monica Zetterlund – hon sjöng i lugn och ro och lät det handla om känslan. Jag älskar det. Det är lite Nancy Sinatra över henne.
Verkligen. Lana Del Rey influeras ju väldigt mycket av just henne.
– Det kan jag tänka mig.
Vad lyssnar du på under själva skapandeprocessen? Många menar ju att man ska stänga ute all ny musik och bara stänga in sig själv i sin egen värld och inte låta sig influeras under tiden man själv skriver. Hur gör du?
– Nu senast lyssnade vi mycket på Johnny Cash och Kanye West. Men vi lyssnar inte riktigt för att bli inspirerade på det sättet, det handlar mer om att ta en paus från skrivandet i sig.
Du pratade mycket om din scenskräck i ditt sommarprat. Hur illa är det ställt med den idag, är det fortfarande lika jobbigt?
– Ja, det är fortfarande precis lika jobbigt.
Vad händer i kroppen sekunderna innan du ska gå upp på scen?
– Jag kan glömma bort vad jag heter. Och nu blir det ju ännu svårare när jag heter två saker (skratt). Nu blir jag väl ännu mer schizo liksom. Nej, men jag glömmer bort texterna, och börjar ifrågasätta vad jag håller på med överlag.
I vilket skede går det över?
– Oftast direkt när jag börjar sjunga. Då försvinner det mesta.
Mauro Scocco är en annan artist med oerhörd scenskräck. Han har berättat att han ställer in shower för att han inte tycker att det är värt att vara så nervös, har du tänkt på liknande sätt ibland?
– Ja, ibland. Men det ÄR alltid värt det i slutändan. Det har varit värt det hela mitt liv. Men jag kommer ihåg hur jag gjorde en konsert i Gävle med en symfoniorkester. Jag var så nervös då att jag inte kunde äta, och det var väldigt långt kvar till själva konserten. Jag gick omkring och ojade mig hela tiden.
Vad är det du är rädd för?
– Jag är rädd för att jag inte ska räcka till och för att göra mig själv besviken.
Om vi ska prata om något lite roligare kanske. Nya skivan Inferno släpps om två dagar, och det är väldigt många brustna hjärtan, drömmar, längtan och saknad på den. Vad skulle du själv säga att den handlar om?
– Det där lät som en ganska bra beskrivning. Jag har inte haft något koncept eller tema kring den. Det har blivit som det blivit, helt enkelt.
Hur skulle du beskriva ditt album för att sälja in den?
– Jag vet inte riktigt. Jag vet inte om jag vill få fram så mycket med det. Jag vill mest kunna vila i den.
Det känns som att din tidigare musik har stått mitt på dansgolvet, och att den här skivan mer handlar om att vakna upp dagen efter och fundera på vad som gick snett.
– Ja, den här står väl lite vid sidan om dansgolvet i alla fall.
Du har sagt att du fokuserat väldigt mycket på texterna till den här skivan, hur har det påverkat det musikaliska arbetet?
– Alltså, musik och text är ju så viktiga båda två. Texten låter ju även den, så att säga. Så det är inte bara att skriva ihop något och hoppas att det funkar. Och som tur är har jag ju fått väldigt bra hjälp med det från Daniel Ledinsky och Jocke Berg.
Ja, hur har det varit att skriva musik med Jocke?
– Väldigt skönt (skratt). Det är skönt att jobba med ett superproffs. Han har skrivit två låtar till mig och sen har vi skrivit två låtar ihop också, men det har varit en massa olika konstellationer till det här albumet. Vi skrivit så mycket låtar att vi har material till ett helt album till faktiskt. Men framför allt är det Daniel och jag som har varit grundpelarna på den här skivan, och han känner mig otroligt bra. Det var han som signade mig när jag var 20, och han har trott på mig sedan dess. Så han har fungerat som mitt musikaliska bollplank sedan dag ett.
Har det varit några komplikationer på vägen, alls?
– Det enda jobbiga var ju att Daniel fick ett superkontrakt i USA, och åkte dit, helt enkelt. Sen har vi fått bolla mellan länderna och vi har fått pussla lite med det, och försökt få ihop det. Och det har vi ju lyckats med. Men det är lite kämpigt att få ihop alla som jobbar med ett projekt, när alla har rätt mycket att göra ändå liksom, men att vi ändå lyckats med det under rätt rimliga arbetstider är jag nöjd över.
Tror du att du kommer dra till dig andra slags fans med den här skivan, och är du orolig över att tappa någon målgrupp?
– Jag kommer att tappa barnen, tyvärr. Eller, tyvärr och tyvärr, det är ingen barnskiva det här. Det är ingen skiva barn kan relatera till. Det blir svårt för dem att hitta något i den här. Jag tror att folk som gillar att lyssna på texter kommer att gilla Inferno, och kanske uppskatta den mer än det jag gjort innan. Folk med mer livserfarenhet helt enkelt.
Hur viktigt är det egentligen att starta om som artist?
– Jag tror att det är viktigt att våga göra det man tror på, framför allt.
Känns det även som att du har en ny slags identitet i och med att du tar en paus från September lite?
– Det känns väldigt skönt, i alla fall. Jag har aldrig känt att September varit mig till hundra procent.
Hur viktigt är det egentligen med det där, att pop och dansmusik känns äkta?
– Det måste finnas en glädje i att skriva det, annars finns det inget kvar. Jag sitter ju inte och tänker att ”åh den här låten är så bra för att den låter som alla andra och kommer att sälja”. Jag vill tycka att det jag gör är bra, och då är det äkta. Men däremot så kan man tröttna på något man har gjort mycket, och bli sugen på något helt nytt.
Du får en fri avslutning på intervjun, något du vill säga eller kommentera?
– Ja, faktiskt. Jag kommer till Örebro den 16 februari och ser väldigt mycket fram emot det. Det ska bli så jävla kul.
