Miriam Bryant är 22 år gammal och håller på att slå sig in i händelsernas popcentrum. Det är få som gör det när dom precis klivit över tröskeln som knipsar bort tonåren. Med singlarna Finders Keepers, Push, Play och Raised in Rain har hon klivit in på marknaden som en av de senaste årens starkaste röster i Sverige, och generna är intressanta i Miriams fall – med det finska från sin mors sida och hela den brittiska poprevolutionen från sin fars, utgör hon ett intressant pop-DNA som väntar på ett explodera på debutalbumet under våren. Jämförelserna med Adele har blivit oundvikliga i försöken att förklara henne, och i vintras stod hon på TV4:s polerade Nyhetsmorgon-golv och visade registret, känslorna och rösten. Det har blivit 2013 och vår i Stockholm när det ringer i telefonen och vi får chansen att tala om musiken som format artisten Miriam Bryant.

– Ursäkta, jag somnade.

Det är okej, vad jag förstått det som kommer du precis från en spelning i Helsingfors?

– Ja precis, det var skitkul, det kom så mycket mer folk än vad jag trodde. Lokalen var enorm men trots det var det mycket folk till och med längst bak. Jag var ganska orolig inför spelningen.

Varför var du orolig?

– För att jag aldrig hade spelat i Finland förut.

Det här med med Finland måste vi nog prata om. Hur trött är du på att höra om begreppet ”finsk melankoli” – finns den ens? Jag får intrycket av att Sverige är mer melankoliskt.

– Nej den finns inte. Folk är så pretentiösa, och jag håller med om att Sverige är mer melankoliskt. Folk lägger ett så stort värde i geografiska platser och vad de står för. Jag tror inte att det där formar en så mycket.

Men av genuint intresse: vad har finsk musik som svensk musik saknar?

– Ja vad fan har dom, jag tror inte att dom har något. Jag är inte så insatt i den finska popscenen överhuvudtaget. Jag lyssnar liksom inte på finsk musik. Jag har tillräckligt med musik att lyssna på som det är. Men den finska tangon är ju stor där, och vad jag har fattat så är den väldigt stor i tävlingssammanhang.

Annars: varför blev det just musik som uttrycksform?

– Därför att det alltid varit min fantasi att stå på en scen och sjunga. Musik är skitviktigt för mig och har alltid varit det. Det är en stor del i mitt liv, både att lyssna på och nu också att skriva. Jag är inte chockad över att det blev så här – att jag faktiskt står på scen.

Vad lyssnade på när du växte upp och hur viktig var musiken i hemmet?

– När jag var liten så lyssnade jag på Spice Girls och Backsreet Boys för att dom var så jävla snygga. AJ var favoriten – han var så o-t-r-o-l-i-g-t cool. Men pappa lyssnade mycket på Pink Floyd, Dylan och Neil Young, så jag växte upp med den sortens musik. Men jag vet inte om jag tagit efter något i just den musiken, jag vet inte om den format mig något alls.

Vad lyssnar du på för musik just nu?

– Veronica Maggio och Håkan Hellström, och så tycker jag mycket om Tallest Man on Earth, Mumford & Sons och Bon Iver.

Vad inspireras du av utöver just musik?

– Allt möjligt. Jag tror att man kan välja att bli inspirerad. Jag menar inte att man kan tvinga fram det, men det finns fantastiskt mycket i världen man kan hämta saker från – människor, mat, allting. För mig finns det inget jättespecifikt utöver just musiken. Och de egna känslorna såklart. Sorg och glädje.

Många unga musiker gör oftast en grej av att placera sig själva utanför musiken, de nämner antingen att de knappt lyssnar på musik eller är speciellt intresserade, hur intresserad är du av musik?

– Jag är verkligen jätteintresserad. Jag lyssnar på musik varje dag. Musik är det bästa som finns.

Då är det ju intressant att fråga vad Göteborg som musikstad och popnäste betytt för ditt musicerande?

– Jag vet inte vad Göteborg som stad har gett mig musikaliskt. Alltså jag har ju lyssnat jävligt mycket på Håkan Hellström i mitt liv, och Göteborg har ju en stor livescen så det har väl kanske betytt någonting, men rent konkret vet jag faktiskt inte.

Du nämnde att Dylan och Neil Young snurrades i hemmet, men vilka svenska artister lyssnade du på när du växte upp?

– Broder Daniel, Håkan Hellström, Bad Cash Quartet. Och Kent.

Väldigt mycket Göteborg, med andra ord.

– Ja, nu när du säger det, verkligen. Kanske att min musiksmak har väl blivit ganska präglad av Göteborg trots allt.

Apropå Håkan Hellström och debutskivor: många unga debutanter verkar ha ambitionen att berätta allt om allt på sin första skiva, hur har du tänkt på din kommande skiva?

– Jag har nog bara valt att ta det som är aktuellt i mitt liv, jag har inte känt något behov av att berätta något särskilt. Bara tagit det som är aktuellt och gjort musik av det.

Din låt Finders Keepers känns väldigt nära och privat när man lyssnar på den, och vad jag förstått handlar det om ett uppbrott: hur mycket funderar du i efterhand på det rent självutlämnande i att skriva sådana typer av texter?

– Jag tycker det är viktigt. Jag värdesätter ärlighet hos människor i min omgivning, och jag ser det inte som att jag lämnar ut mig. Det är snarare lättare att skriva saker jag kan stå för. Även om man inte känner det man skriver hela tiden så har men en gång känt det, och då är det värt det.

Hur viktigt tycker du det är med en bra röst idag?

– Jag tror att människor väljer … allting ligger hos lyssnaren. Jag vet inte vad just en röst i sig har för betydelse. Sen är det svårt att vara objektiv när det gäller min egen röst. Det måste inte vara någon som sjunger jättebra, men det är en fördel att vara unik. Musik är texter också. Om man lyssnar på Håkan Hellström så har han en unik röst, många tycker att han inte kan sjunga så bra men jag tycker att han är helt fantastisk. Alla debutanter blir jämförda med etablerade, och det är mänskligt. Folk vill snabbt kategorisera och placera, vi är sådana av naturen, det är naturligt. Och om jag ska bli jämförd med någon så är väl Adele verkligen okej. Men det spelar ingen roll riktigt.