När stadsfestivalen Slottet Live den 16 juli går in på sin tredje kväll är Millencolin ett av banden som intar scenen. Vi slog en signal till gitarristen Erik Ohlson för ett samtal om hur man lyckas hänga ihop som band i över 20 år, de sällsynta Örebrospelningarna och att fortfarande vara lite av ett ”do it yourself”-band.
Hur är läget?
– Det är bra! På midsommarafton sticker vi iväg till Kanada för att spela på Amnesia Rockfest, en av världens kanske största festivaler, som lockar över 100 000 personer. Det är helt galet. Vi var där och spelade för tre år sedan och det är en riktigt häftig grej.
I april förra året släppte ni True Brew, som var ert första albumsläpp på sju år. Sedan dess har ni haft ett ganska fullspäckat schema med en omfattande världsturné.
– Ja, men faktum är att vi var ute och spelade en hel del under de föregående sju åren också, även om vi inte hade någon ny platta ute. Nu blir det dock mer intensivt, och mer konkret, i och med att vi gör en True Brew-turné. Från det att vi släppte plattan har vi varit ute tre svängar i Europa, två i USA, två i Australien och en i Sydamerika. Totalt har det nog blivit någonstans runt 100 spelningar. Nu blir det en del festivaler under sommaren och sedan ska vi iväg till både Kanada och Sydamerika till hösten.
Då är ni med andra ord i ganska god form nu?
– Haha, ja. Vi vet hur vi ska spela låtarna i alla fall.
Är det något speciellt som har stuckit ut under turnén?
– Framförallt att folk verkar gilla skivan väldigt mycket. Det är första gången någonsin, under alla år, som jag har hört folk gnälla om att vi spelar för få låtar från den senaste skivan. Det brukar ju alltid vara tvärtom, att folk vill höra de gamla låtarna som de kan. Men nu verkar vi alltså ha skrivit en skiva som folk vill lyssna på direkt, haha. Och jag har faktiskt bara hört lovord om den i övrigt också, både i sociala medier och från folk direkt. Det känns helt unikt det också. Jag trodde inte det var möjligt att göra en sådan skiva. Så det är nog mottagandet som har stuckit ut allra mest. Annars är det att det har varit väldigt många bra gig överlag. Det har varit jävligt lyckat faktiskt, mycket folk och flera helt utsålda gig. Det är oerhört kul att det fortfarande funkar så bra.
Ja, Millencolin har lyckats hänga ihop i över 20 år nu. Vad är hemligheten bakom det?
– Det beror nog på flera olika faktorer. Dels är alla i bandet kompisar från första början och så har vi delat allt exakt lika från första början, ända sedan vi startade 1992. Sedan kan man inte bortse från att vi har nått framgång också. Vi har levt på det här sedan 1995 och gör det fortfarande. Det är en så sjukt stor och viktig del av våra liv och vi vill inte göra något annat lika mycket som vi vill göra det här. Dessutom har vi lyckats göra bra låtar. Vi kör vidare på samma röda tråd, för det verkar ju funka.
Du berättade att det främst har varit klubbspelningar under turnén, medan det blir fler festivalspelningar under sommaren. Vilken typ av gig föredrar du?
– Vi är så vana vid båda delarna, men det är väldigt stor skillnad på klubb- och festivalgig och i regel skulle jag nog säga att jag gillar klubbspelningarna bäst. Samtidigt kan det vara en fantastisk känsla att spela på en festival om publiken är bra och man har bra ljud, vilket ofta är fallet. Men under den senaste svängen i USA spelade vi på ställen med 300–500 personer i publiken, utan kravallstaket, där man verkligen kommer nära dem på ett annat sätt. Folk stagedivar och allt är kaos. Då känner man att det är på det sättet vår musik ska framföras.
Den 16 juli blir det festivalspelning i Örebro, på Slottet Live, men ni gör inte speciell många spelningar på hemmaplan annars. Vad beror det på?
– Vi brukar försöka få till något gig per skiva i Örebro, men vi väljer bort en del erbjudanden också. Senaste giget var på Ritz, i samband med att vi släppte True Brew, och året innan det spelade vi på Metallsvenskan. När vi väl gör en spelning ska det vara rätt grej. Nu kände vi att vi ville göra en sommargrej i Örebro och då passar det knappast bättre än att göra det framför slottet. Sen är det ju vår gamla manager som bokar banden och då kunde vi inte säga nej, haha. Nä, men vi är sjukt peppade, det ska bli riktigt kul. Vi fick precis reda på att Promoe spelar samma kväll också. Det kommer att bli riktigt grymt.
Man brukar säga att man inte kan bli profet i sin egen hemstad, men det känns som att ni är ganska omtyckta i Örebro?
– Ja, det känns inte som att det där stämmer in så bra på oss. Kanske för att vi alltid har varit schyssta och trevliga mot folk och att vi är väldig stolta över att vi kommer ifrån Örebro. Det hade nog varit annorlunda om vi hade varit dryga och spelat på någon slags rockstjärneimage.
Men Millencolin är väl till viss del fortfarande mycket av ett ”do it yourself”-band, om än på ett professionellt plan?
– Precis. Vi äger vår egen studio och spelar in det mesta själva. Men på True Brew var det faktiskt första gången Mathias (Färm, reds. anm.) producerade oss. Sedan hjälpte Jens Brogren till med inspelning av sång och mixning. Vi gjorde även första videon själva och jag har gjort skivomslaget. Det är också själva temat på True Brew. Det är en sann brygd av det Millencolin är, att alla i bandet bidrar. Alla har varit delaktiga hela tiden och vi har gjort väldigt mycket själva ända sedan vi började att spela ihop. Vi har styrt mycket av vår karriär och det gör vi fortfarande. Det har aldrig funnits och kommer aldrig att finnas någon som bestämmer över oss. Men True Brew var första gången vi gjorde något slags statement kring det.
Blir det mycket skateboard nu när det äntligen finns en betongpark i stan?
– Nja, jag sitter med i styrelsen för skateföreningen och åker väl lite också. Men eftersom vi har så mycket turnéer och grejer vill jag inte riskera handlederna, så det blir inga handplants direkt. Men parken är grym och det är kul att bara cruisa runt i den. Vi har kämpat för den länge och det tog sin tid innan vi fick något gehör överhuvudtaget, men nu är den äntligen klar och alla är jättenöjda.
Det gick som sagt sju år mellan era två senaste plattor, hur länge måste vi vänta nu?
– Jag tror inte att det kommer att ta sju år i alla fall. Vi har redan börjat snacka om det, men eftersom vi turnerar så mycket kan vi inte göra en platta lika snabbt längre. Det tar sin tid.
