Ny plats, fler band och fler dagar. Givetvis var Totally Örebro på plats för att se Metallsvenskans höjdpunkt – Ghost.

Flytten av Metallsvenskan till gamla pappersbruksområdet är ett lyft. Det råder det inte någon tvekan om. Men… det finns några saker att styra upp inför 2017. För det första: alla går eller cyklar inte till festivalen. Eller tar taxi. Att hitta en parkeringsplats var inte helt lätt. Detta behöver åtgärdas inför nästa år. Nu rådde det ett parkeringskaos som inte gläder någon.

För det andra: utgången från festivalen var i varje fall under natten mot lördag rent av farlig. Varför göra en flaskhals där människor trängs? Och varför i hela friden ha utgångar stängda? Farliga situationer där människor kan komma till skada är inte bra för någon. När detta påpekades för vakterna vid de stängda grindarna blev undertecknad givetvis nonchalerad innan presspassarmbandet visades och grinden öppnades. Det ska inte behöva vara på det viset. När det uppstår farliga situationer så ska vakterna agera omedelbart.

För det tredje: pappersbruksområdet och pappersbruksområdet, ja, till viss del. Här hade man så att säga ena benet i småbåtshamnen och frågan är hur de boende i Åstaden uppskattade tre dagar med Metallsvenskan. De kanske gjorde det, vad vet jag. Vi får hoppas att de hade sina egna metallpartyn på närmaste uteplats med grill, dryck och glädje. Om inte så finns det en risk att festivalen behöver flytta på sig en tredje gång.

För det fjärde: stå och nasa hörselproppar vid ingångarna är väl en bra idé, men när ett par kostar 69 kronor luktar det ocker. Ett paket öronproppar på Apoteket om åtta par kostar 29,50 och ”lyxiga” musikproppar om ett par kostar 34,50. Vad sägs om att Apoteket har ett eget bås under nästa års festival?

Gnällig gubbjävel? Kanske det. Det är alltid lätt att stå bredvid och studera än att faktiskt genomföra en festival som Metallsvenskan.

En sak lär inte behövas åtgärdas efter årets festival och det är underlaget. Både Örnsro och Brickebackens IP har sett ut som leråkrar efter föregående års festivaler. I år var underlaget asfalt och i stort sätt omöjligt att förstöra utan bräckjärn och dynamit. Däremot gungade underlaget rejält under Ghostkonserten. Ghost ja…

Ghost har hittat ett vinnande koncept med sin 60-talspop uppblandad med tungt riffande gitarrer. Det är inte för snällt, men inte heller för ilsket och elakt. Något som passar alla och lägg till detta lite mystik i att medlemmarna är hemliga. Grindepunkare från Linköping, deathmetallmusiker från Stockholm, musikjournalist från en kvällstidning eller handplockade studiomusiker med erfarenhet från Cheironstudion? Vilka är de? Alla ställer sig den frågan och den dagen det avslöjas kommer den del av mystiken att falla.

Fredagskvällens konsert dedikerades till nyligen bortgångne Freddie Wadling av Papa Emeritus III. Den här sångaren och frontmannen vet hur man dompterar en publik. Det pratas väder och vind, det frågas hur vi mår i publiken och om vi trivs på festivalen. Inte precis saker man förknippar med ett okultstämplat metalband.

Ghost är som sagt gitarrbaserade, men det här var något som gått kvällens ljudtekniker helt förbi. Tyvärr drunknade de tre, fyra första låtarna i ett övermäktigt trumsound tillhörande en helt annan genre. Dock blev det något bättre under konserten och under de sista låtarna gick det faktiskt att höra ett och annat gitarrsolo.

Nu tar vi sikte på Metallsvenskan 2017.

[nggallery id=61]