Electra Heart, det andra studioalbumet från walesiska artisten Marina & the Diamonds, släpptes i slutet av förra året och blev ganska hyllat. Det är ett lekfullt och inkännande album, både eget och kommersiellt på samma gång, och det är svårt att inte smälta inför det. Vi träffade Marina för att tala om inspelningsprocessen, den pågående turnén och om att diska.

Vad tycker du om Sverige?

– Jag har varit här många gånger nu och älskar det. Det är annorlunda mot Storbritannien. I Storbritannien är järnvägsnätet är både kasst och dyrt, men jag har växt upp med det och är van vid det. Jag tycker om hur skattepengar läggs på renhållning här och ert fokus på återvinning känns progressivt det med. Men jag gillar finnarna ännu mer – de är snygga och har bra humor.

Den senaste tiden har du spelat med globala popstjärnor som Coldplay och Katy Perry. Hur har det förändrat saker för dig?

– Det har varit väldigt fördelaktigt på det sättet att det har presenterat mig för två olika men nya publiker. Allt har liksom höjts några snäpp.

Hur är såna turnéer backstage? Mycket sex, droger och rock n’ roll?

– Jag hänger inte med de andra akterna sådär jättemycket men jag har sett en del drama … jag försöker undvika allt sånt. Backstagepersonalen är underbar och arbetar väldigt hårt för att se till att allt funkar.

Blir du nervös när du uppträder inför så stora folkmassor?

– Jag turnerade väldigt mycket efter att jag släppte mitt första album, The Family Jewels, och jag kommer ihåg att jag brukade tänka att alla hatade mig innan jag gick upp på scen. Det var sjukt destruktivt att tänka så, men jag var en ny artist och lärde mig fortfarande. Sedan dess har jag fått bättre självförtroende, av turnérandet och av att försöka hålla jämna steg med såna som Katy Perry. Mitt andra album är mer självsäkert. Och att mina fans har gett skivan tummen upp har även det påverkat hur jag är på scen – när du tror på dig själv så märks det på dina uppträdanden.

Hur har din väg in i artistskapet sett ut?

– Jag ville bli sångerska redan när jag var fjorton år, trots att jag aldrig hade sjungit offentligt eller skrivit en låt. När jag var nitton flyttade jag till London och började gå på auditions för tjejband, popband, allt jag hittade – för jag ville bli popstjärna. Men jag misslyckades med allt. Till slut så började jag skriva mina egna låtar, jag lärde mig spela piano och att producera mina egna skivor som jag sen sålde på Rough Trade i London. Jag blev signad på en indielabel och fick någon form av kredd som artist.

Vad hände sen?

– Jag var en bra sångare, låtskrivare, en quirky gör det själv-artist, men den karriärvägen var aldrig planen – jag hade större mål än så. Och i indievärlden är det tabu: är du en kreddig artist så ska du inte drömma om att bli popstjärna. Men det gjorde jag. Electra Heart spelade jag med etablerade producenter, till exempel Dr. Luke, därför att jag ville sammanfoga min musikaliska identitet med min identitet som artist och genom det växa i popularitet. Det har jag inga problem att erkänna.

Den sortens ärlighet kan göra dig till måltavla för en del cyniker, kan jag tänka mig.

– När jag är i nån liten stad i Utah och gör en radiointervju är det ingen som bryr sig, men i London kan det vara så ibland. Det upprörde mig i början, men nu försöker jag låta bli att bry mig. Det är så det är med musik, den finns där och går att tycka om eller inte, och om någon inte gillar min musik så blir jag inte förolämpad av det.

Vilka erfarenheter ligger till grund för Electra Heart?

– Obesvarad kärlek och en återkommande känsla av att jag slösade bort mina tonår.

Varför?

– Jag kände att jag inte riktigt kunde vara mig själv från att jag var sexton år tills jag var tjugo. Det är skumt, jag kan inte minnas de åren speciellt bra – det är som om hjärnan trycker undan saker som du inte vill tänka på. Man kan sammanfatta det med att folk runtomkring mig inte ville att jag skulle vara den jag var. Jag försökte göra andra nöjda och glömde bort mig själv.

Saknad och självtvivel verkar vara två återkommande teman på Electra Heart. Har du alltid dragits till de mörkare sidorna?

– Ja, men jag är inte säker på varför. Eller, det har väl troligtvis en del att göra med min uppväxt … jag tycker om att blanda oskuldsfullhet med mörker därför att det är två element som inte kombineras speciellt ofta.

Hur ser din skrivprocess ut?

– Jag är lättinspirerad och har en produktiv hjärna, så oftast samlar jag på mig en massa texter. När jag sen får möjlighet så sätter jag mig hemma vid pianot och börjar skriva musik.

Alltid vid pianot?

– Ja, men det är egentligen inget piano, sorry! Det är en kass liten Yamaha-synt. Jag köpte det på en musikaffär när jag var tjugo och jag drar mig för att köpa en ny.

På State of Dreaming sjunger du ”living in a make believe world”. Vad menar du?

– Det handlar om eskapism och om att bygga en egen verklighet, en verklighet som man är bekväm i. Det är någonting som funkar bra för mig eftersom att det underlättar när man arbetar som artist och skriver låtar. Det kanske inte är den mest hälsosamma approachen till livet men jag vill å andra sidan inte ha ett normalt liv. Betala räkningar, diska … blä.

Du diskar inte?

– Jo, jag gör faktiskt det! Jag insisterar på att städa själv. Jag är nog en av de tråkigaste artister du har intervjuat.

Om du fick spela in med vilken artist du ville, död eller levande, vem skulle du välja och varför?

– Dolly Parton, på grund av att hon är så motsägelsefull. Hon verkar okej med att folk ser henne som en dum bimbo medan hon i själva verket är en otroligt intelligent och känslig låtskrivare. Det är en kombination som folk inte kan få ihop.

Vad har du för klädstil?

– Att kombinera färger är viktigt för mig, jag har sällan svart på mig. Jag tycker om att bära en rosa rosett eller något liknande, något som känns vänligt. Jag försöker att blanda klassiskt feminina plagg med såna plagg som är roliga och smarta.

Vilken är den vanligaste missuppfattningen om dig?

– Bra fråga … En sak som irriterar mig är att jag alltid ska jämföras med vilken kvinnlig artist som än är populär för tillfället. När jag släppte Family Jewels blev jag jämförd med Lady Gaga. Nu jämförs jag med Katy Perry. Det är verkligen jävligt irriterande.