Dalabördiga Mainliners började spela ihop redan 1999, men trots att det har passerat mer än ett decennium sedan dess har de alltid haft svårt att hålla ihop bandet i perioder längre än två år. Vi satte oss ned med gitarristen Mathias Wennergren och pratade om anledningen till alla pauser, inspelningen av den senaste skivan och om de vågar ge sig ut på turné igen.
Samtliga medlemmar i bandet är från Dalarna, men ni har replokal i Örebro. Hur kommer det sig?
– Det är väl egentligen mitt fel eftersom det är jag som har flyttat hit, men vi har folk i Stockholm och Göteborg också, på det sättet passar Örebro väldigt bra. För ett par år sedan, runt 2002–2003 någon gång, flyttade hela bandet till Stockholm på grund av bättre spelmöjligheter. Då bodde vi kollektivt, jag, sångaren och basisten. Vi hyrde ett mögligt gammalt 50-talsbageri i Årsta, men det var ändå väldigt schysst. Jag hade bara en säng och sov i ett stort helkaklat rum, haha. Så där bodde vi en period innan vi flyttade åt olika håll.
Ni släppte er första platta, Bring on the Sweetlife, 2005?
– Ja, precis. Från början var det r’n’b, 60-talsprylen med Stones och hela den grejen, som gällde. Sedan började vi köra egna låtar, skickade iväg demos och fick napp hos Get Hip Records i Pittsburg, USA. De gav oss grönt ljus på att spela in en platta med USA-turné och allt. De gillade verkligen prylen vi gjorde, så det var ju bara att köra. Det var riktigt häftigt, men sedan blev det inget mer. Tanken var att vi skulle tillbaka till USA och köra hela västkusten efter att ha spelat på östkusten under första turnén. Men vi hade spelat ganska mycket i Sverige och Europa också, så musten gick ur oss och vi splittrades väl mer eller mindre där.
Turnélivet blev för mycket för er alltså?
– Vi är inte så jävla bra på att hålla oss lugna när vi ute, haha. Det blir oftast ett jävla vansinne när vi kommer tillsammans och det var väl anledningen till att vi slutade. Det blev för mycket. Men Mainliners har alltid funnits ändå och musiken ligger oss alltid varmt om hjärtat. Man kan inte bara släppa det och 2007 kände vi att det var dags att göra något igen, så vi spelade in vårt andra album (Mainliners, red. amn.), som släpptes på Crusher Records.
Men sedan blev tyst ganska omgående igen?
– Haha, ja vad fan. Vi körde in den plattan och var jävligt nöjda. Den fick riktigt bra feedback också. Därefter gjorde vi två gig och sedan lade vi ner skiten igen, haha. Vi märkte att vi kom in i exakt samma vansinniga spår igen.
Efter bara två spelningar?
– Ja, det blev så. Vi är fan jävligt struliga och vi fick supermycket skit för att vi lade ner. Den skivan hade nog ganska bra möjligheter eftersom musiken var mognare än på den första. Det var mindre garagehets och mer arenarock, så hade vi varit ute och spelat på den hade det kanske kunnat bli något, men istället blev det ingenting. Vi spelade inte ett smack på fem år efter det.
Vad var det som gjorde att ni kom igång igen då?
– Det var vår sångare, Robert (Billing, red. anm.), som kände att det var dags för oss att göra någonting igen. Musiken är ju som sagt en väldigt stor del för alla i bandet och Tobias Barth, som är involverad i Rock Science-spelet, tryckte på från sitt håll och ville vara med och göra någonting. Vi tog fram ett koncept för hela plattan (Our Sacred Syndicate, red. anm.) och sedan släppte vi den på hans bolag, Rock Science Records.
När ni spelade in den låste ni in er i Folkets hus i Gubbo.
– Ja, det är en liten jävla håla som ligger mellan Ludvika och Smedjebacken där jag och trummisen är uppväxta. Där finns det ett Folkets hus som i stort sett inte används till någonting, så vi hyrde det.
Exile in Gubbo?
– Haha, så kanske man kan säga. Vi har alltid varit primadonnor när det gäller miljön och hur saker och ting ska vara. Det är viktigt för oss att hitta en känsla i hela grejen, så vi låste in oss där och det tog fan ett helt jävla år att spela in skivan. Vi startade från noll och hade ju ingenting att komma med egentligen, så det tog enormt lång tid och krävde extremt mycket energi. Det var nära att det blev samma visa igen och att vi lade ner skiten för att det drog ut så på tiden. Tobbe höll ju på att få hjärnblödning på oss. Vi körde igång i september någon gång och han trodde att vi skulle vara klara i mars, men vi var inte klara förrän ett helt år senare.
Om man jämför er senaste skiva med de två tidigare har det hänt en hel del med ert sound. Det har blivit mer arenarock.
– Hur vi än gjorde när vi skrev låtarna och rattade och vred så landade vi ändå i arenarocken. Det handlar egentligen bara om melodier och vi tycker själva att vi är jävligt vassa på det. Det kommer antagligen att fortsätta så även om nästa grej kanske inte blir lika bred som den senaste plattan. Vissa låtar är väldigt annorlunda jämfört med vad vi någonsin trodde att vi skulle göra.
Tror du att det var en nödvändighet att göra något så annorlunda för att ni skulle överleva som band, även om det kanske är lite väl drastiskt uttryckt?
– Nä, men det är så. Vi gillar inte att stå och trampa på samma ställe och köra samma grej hela tiden. Vi gillar att utvecklas och försöker hela tiden hitta nya grejer att inspireras av.
Håller ni på med något nytt material nu?
– Vi håller på att fila på en ny skiva som vi ska försöka få ut någon gång under nästa år. I nuläget håller vi på att ploppa ur oss idéer så mycket det bara går och sen måste vi samlas och bygga någonting vettigt av det. Det är dock inte klart när och hur vi släpper det.
Om vi tänker turné …
– Hahaha!
… kommer det bli något sådant framöver? Vågar ni?
– Det är det som är frågan! Det kan ju vara spiken i kistan, men jag skulle lätt göra det. Nu är det dock så mycket annat runt omkring, med barn och hela den grejen, så allt blir helt plötsligt krångligare. Om det inte hade något med ekonomi att göra skulle jag inte tveka en sekund, för jag tycker att det är fruktansvärt roligt även om vi ställer till det ibland. Det tror jag alla i bandet tycker. Att stå på scen är det vi alltid har varit jävligt bra på och vi tycker det är fruktansvärt roligt. Det är då man mår som bäst, så det är klart vi vill spela. Inget snack om saken. Vi gör musik för att spela live och jag skulle supergärna dra till USA igen.
När vi ändå är inne på turnésnacket, har du några roliga anekdoter att dela med dig av?
– Det är klart att det har varit mycket konstiga och klassiska grejer som tv-apparater från hotellfönster och diverse hotellrum hit och dit. Så har det verkligen varit. Sedan har vi åkt ifrån trummisen när vi var i USA, men han dök ju upp på rätt ställe i alla fall, haha. Vi har tappat bort honom i Italien också, men han är som en jävla flyttfågel och hittar alltid rätt ändå. Det senaste som hände var när vi hade släppt den andra skivan och hade en spelning i Italien, uppe i bergen någonstans. Efter den spelningen sade vi ”Aldrig mer!” när vi åkte därifrån. Man är ju van vid att komma till ett ställe och få lite mat och öl, men där fick vi bara dricka Red Bull och vodka gratis. Vi var där en hel helg och skulle inte spela förrän sista dagen och det spårade ju ur fullständigt, haha. Det slutade med att arrangören inte tog oss i hand när vi åkte därifrån och … nä … det var inget bra. Det var riktigt vansinnigt. Det kanske är lite kul så här i efterhand, men precis efter att det hade hänt stängde vi ned hemsidan och allting. Det blev för mycket på en och samma gång där. Det var nog det som gjorde att vi lade ned under så lång tid. Fy fan …
Ni har verkligen härjat en hel del.
– Ja, men det har aldrig varit meningen att ställa till det. Vi levde loppan och hade bara förbannat jävla roligt, men sedan råkade det bli som det blev. Det handlar om att vi är väldigt peppade och får alldeles för mycket studs i dojjan när vi kommer tillsammans.
På fredag, 29 november, spelar Mainliners tillsammans med The Movements på Klubb Tidens Tempo på Satin. Inte missa. Det blir studs i dojjan!
