Så var det slut för den här gången. 300 konserter av 200 band – vilket gör Live at Heart till norra Europas största festival. Nu tar vi sikte på 2017.
Har du fått några nya musikaliska favoriter efter årets Live at Heart? För mig personligen startade festivalen på Stortorget och utomhusbio med den årligen återkommande kultfilmen The Rocky Horror Picture Show från 1975. Bättre start än så går knappast att få och sedan fortsatte filmdelen av festivalen med ett besök på Bio Roxy och den nästan bortglömda köttbullewestern Return of Jesús, part II. Den hade premiär 1996 och sedan dess har filmen i princip legat i malpåse.
Enkelt beskrivet handlar filmen om ”Man som rider in i stad. Skjuter lite och rider ut igen”. Lägg till detta en smått schizofren röd tråd som fladdrar rejält och som sällan eller aldrig knyter ihop handlingen mellan filmens scener. Och så ett nonsensspråk typ Picassos Äventyr. Underhållande och rolig? Mer pinsam och usel. Tyvärr. Det brukar finnas en nivå på kalkonrullarna där de blir så usla att de nästa blir bra. Return of Jesús, part II når inte riktigt dit. Efter filmen följde ett samtal med Johan Johansson (känd från band som KSMB, Strindbergs och John Lenin) och Per Granberg från Charta 77 och som driver skivbolaget Birdnest. Filmen producerades med pengar från skivbolaget och samtalet avslöjade en del roliga anekdoter från filmen.
Filmfestival och musikfestival – Live at Heart är både och. Dessutom bjöds det på en rad föreläsningar.
Med det är musiken som står i centrum och här har det hänt en del sedan starten 2010. Borta är de där banden som knappt hittat ut från replokalen och den musikaliska verkshöjden har höjts betydligt. Kanske på gott och ont. Vem hade inte velat se och höra Kents absolut första konsert som bandet Havsänglar? När undertecknad arbetade på Studiefrämjandet i början av 1990-talet hade de gjort en video och den var – annorlunda. Sånt missar man med nuvarande upplägg av festivalen. Bra är det för att man vet på förhand att de som uppträder verkligen vet vad de gör. Sedan kan man ifrågasätta om att äta en kiwi samtidigt som någon klappar på en kalebass i baktakt verkligen är musik och om det inte är mera performance.
Men det handlar om tycke och smak. Min smak är gitarrer, mycket gitarrer, feta riff och galna gitarrsolon. Det här är ju något som dagens ljudtekniker effektivt försöker kväva genom att lägga trummor längst fram och högst i ljudbilden oavsett band. Gitarristen placeras ljudmässigt i bortre Mongoliet. Jag har under 35 års musicerande träffat tre (3!) ljudtekniker som vet vad i hela friden de sysslar med. Att vara ljudtekniker är ett serviceyrke och inget annat. Du ska se till att artisterna trivs på scenen och att publiken hör vad som spelas utan att det blir någon drumclinic av allt.
Det var därför jag tog mig till Nivå en smula skeptisk inför återföreningen av kultbandet Crossroad Jam. Det var dock här som ett av festivalens guldkorn uppträdde – Maida Vale. Fyra tjejer bildade bandet på Gotland för fyra år sedan och de bor numera i Stockholm. I bagaget finns plattan Tales of the Wicked West som formligen är smäckad med psykedelisk 70-talsrock kryddad med Grateful Dead och Jimi Hendrix.
21 års tystnad dammades bort redan i första låten med Crossroad Jam. Båda sångarna på scenen – Roland Chantre och Kent Paul Svensson. Rösterna må ha sjunkit en smula och vissa av låtarna har fått byta tonart, men jisses vad det rockade. Fredrik Norburgs gitarr kunde givetvis varit högre, men, ja…
Nästa års önsketänkande är att få upp gitarristen Jörgen Lejon på en scen igen. Antingen med det egna bandet Plain eller med en återförening av Kings of Modern Swing.
[nggallery id=64]
