Så är det över för den här gången. Live at Heart alltså. Men frågan är vad som håller på att hända med festivalen.
Hela vår stad sjuder av musik. Det är musik i varje gathörn och på många av restaurangerna. Koncept hämtat/lånat/stulet från festivalen South by Southwest i Austin, Texas, USA. Men det som en gång kittlande nyfikenheten och som var både spännande, omvälvande, uppfriskande och förnyande har i år passerat utan att ge några bestående men i positiv bemärkelse.
En av grundarna, Anders Damberg, har i år tagit ett rejält kliv åt sidan för att släppa fram andra att arbeta med festivalen. Och det kanske just är det som är grundbulten till problematiken med i vilken riktning festivalen nu utvecklats. När allt startade byggdes den till stor del runt Örebros fantastiska musikliv, men band och musiker från vitt skilda genrer. Detta kryddades med ”utsocknes” artister. Du kunde alltså se bandet i replokalen bredvid samtidigt som de där guldkornen, du inte redan kände till, upptäcktes i samband med det. Festivalen var kul, det fanns en närhet och en intensitet som gav energikickar som varade flera veckor efteråt.
Så känns det inte i år. Okej, jag ska erkänna att ett elakt förkylningsvirus förintade alla planer på att gå och se lika många band som föregående år. Men även förspelet till festivalen har varit, kanske inte intetsägande, men väldigt lamt. Även Facebookflödet har gapat relativt tomt. Mycket få, om några, har varit erbjudanden om intervjuer eller spännande möten med musiker.
Och artisterna. Allt verkar stöpas i en och samma form – mellanmjölkens form. Det river inte, det engagerar inte och det lockar inte till mer. Det luktar allt mer ”Idol” och allt mindre hjärta. En riktig musikentusiast, Lars-Göran Rosén, valde att kliva av festivalen efter förra året. Eldsjälar som brinner för musik är ett måste för att göra en sådan här festival intressant. Det kan inte bara vara mammons krafter som ska styra.
Ärligt talat Live at Heart, på tal om mammon – hur många artister har under åren fått någon form av betalning för sitt deltagande? När Rådhuskalendern uttryckligen förra året sa att deltagarna ”fick vara med för att visa upp sig”, ja, då blev det ett ramaskri i konstnärskretsar. Hur många band har under åren fått någon form av kontrakt, management eller fler spelningar genom ett deltagande på Live at Heart?
Tyvärr, måste jag säga, jag ger Live at Heart kanske en, maximalt två festivaler till, sedan kommer den att upphöra. I varje fall i dagens form. Att lyfta från det lokala perspektivet och ta hit ukulelespelande colombianer eller en bunt kanadensare som betalas via det kanadensiska kulturdepartementet kanske ger cred hos andra liknande festivaler. Men ger det nöjda festivalbesökare och artister? Jag är tveksam…
