Det finns en extremt sönderspelad låt från 1981 som gjordes av ett numera extremt ocoolt band som heter Journey. Den handlar om en småstadstjej och en stadskille som flyttar till Los Angeles för att försöka förverkliga sina drömmar, och vad låten heter har ni förstått vid det här laget. Hälften av er som läser det här tycker troligtvis att den är oerhört fånig och resten av er älskar den. Jag älskar den.

När man är femton år gammal är allt det som den där låten står för självklart. Att göra det man vill, att våga satsa på det man brinner för. Inga andra alternativ finns ens. Men för varje år som går utan det stora genombrottet blir en sån sak lite svårare. Att inte tjäna speciellt mycket pengar, att inte ha ”en karriär”, att bli ifrågasatt, det tär på människor. Man börjar tumma på sina principer för att få ett mer bekvämt liv. Man anpassar sig. Man börjar köpa tanken om att ”är man duktig så blir man framgångsrik, jag är nog inte bra nog”. Ofta stämmer det. Men det är inte bara talang som gör att fler ”slår igenom” när de är 23 än 43.

Det är lätt att sluta tro på sina egna förmågor och visioner. Ibland kan det behövas en cheesy sång från 80-talet som påminner en om att man inte ska göra just det. Jag är full av respekt för de som med outtröttlig energi (nåja) och entusiasm (nåja) fortsätter att jaga framgång, genombrott, och därmed tillfredsställelse hur gamla de än blir. Tänk tanken: för varje Zlatan Ibrahimovic finns det en Daniel Nannskog (landslagsdebut som 32-åring). Och för varje Idol-Ola finns det en presumtiv Leonard Cohen (slog igenom som 35-åring), en Sixto Diaz Rodriguez (slog igenom i Sydafrika, men fick inte veta det förrän han var 56 år), eller en Laura Ingalls Wilder (skrev Lilla huset på prärien när hon var över sextio) där ute. Denna presumtiva stjärna är dock oftast för upptagen med att försörja sig, med att hämta och lämna på dagis, med att åka till stormarknaden och veckohandla, för att orka kultivera sin talang.