Kristoffer Appelquist är just nu högaktuell med humorföreställningen Kristoffer Appelquist är död, som under våren gör 27 stopp runt om i Sverige. Vi slog honom en signal inför besöket på Örebro Konserthus den 22 april för ett samtal om döden, trams, allvar och att gråta till Lejonkungen.
Kristoffer Appelquist är en av Sveriges roligaste komiker. 2012 blev han utsedd till Årets manliga komiker med motiveringen att ”stort mod, intelligens, glimt i ögat och en helt egen stil har skapat en stor stand up-komiker som vinner i längden”. Kristoffer är en mångsysslare som har figurerat i tv-program som Parlamentet, Extra! Extra! och Starke man – och turnerat landet runt med stand up-föreställningarna Krig och Drömmen om Amerika. Han har flera gånger uppträtt som fältartist för soldater i Afghanistan och Kosovo och under hösten kunde man se honom sjunga och dansa i rollen som Roger De Bris i Säffleoperans uppsättning av musikalen The Producers.
Men nu är det alltså dags för en omfattande Sverigeturné med föreställningen Kristoffer Appelquist är död, där han vrider och vänder på funderingar kring livet och döden. Urpremiären gick av stapeln på Maximteatern i Stockholm den 27 februari och då var det lapp på luckan.
Hur är läget?
– Det är ganska bra. Jag är inte död, bara lite hostig. Jag har precis varit på gymmet för första gången efter att ha legat i influensa i två veckor. Så jag är helt slut. Sen hade jag premiär för min nya föreställning häromdagen och fick en väldigt bra recension i DN, vilket man ju blir glad av.
Är det mycket spänningar som släpper efter en premiär?
– Ja, det är det. Jag är nog inte den roligaste personen att ha att göra med under premiärveckan. Man blir lätt neurotisk och kan plötsligt börja gråta över hur sopsorteringen fungerar. Efteråt inser man att det där sammanbrottet inte hade med sopsorteringen att göra, vilket resten av min omgivning givetvis fattade hela tiden. Jag inser att jag har varit lite fjantig.
Men det kanske man kan ha rätt att vara i det läget?
– Kanske till viss del. Resulterar det i en så bra recension som jag fick har jag väl i alla fall betalat av det lite grann.
Jag antar att premiären föregås av en ganska lång sträcka med mycket arbete?
– Ja, det är en ganska speciell process när man jobbar med en stand up-föreställning. Jag gör en del med teater och musikal också men där är det andra personer som har skrivit och testat materialet och man får instruktioner om hur man ska göra. Nu sköter jag allt det där själv – skriver manus, regisserar och agerar. Det är många jobb på samma gång. Samtidigt kan jag vara helt kompromisslöss och stryka eller ta med vad jag vill, jag behöver inte förhålla mig till ett manus någon gammal gubbe skrev för 50 år sedan. Men ju större frihet man har, desto mer existentiell ångest resulterar det i.
Du säger att idén till föreställningen Kristoffer Appelquist är död kommer från att du ofta har funderat på om du har gjort allt du velat om du skulle dö idag och att svaret då är nej. Har du mycket kvar att göra innan du kastar in handduken?
– Det finns två olika frågor man kan ställa sig här. Gäller det frågan om jag tycker att jag har gjort så gott jag kunnat, alltså varit snäll och behandlat folk med respekt, så känner jag att jag har förvaltat min tid på jorden väl. Men på frågan om jag känner mig färdig med livet och är beredd att krypa in under en gran och bli kompost är svaret nej. Halva föreställningen går faktiskt ut på att jag går igenom min ”bucket list”, med saker jag vill göra innan jag dör. Den är väldigt omfattande och ambitiös och innehåller allt från att genomföra världens längsta tipspromenad med 10 000 frågor till att skriva världens sorgligaste låt och att starta en världsomspännande pannacotta-organisation som har veckolånga möten på Waldorf Astoria i New York.
Det är mycket humor så klart, men ligger det något allvar i det också?
– Ja, föreställningen står på en allvarlig grund och det handlar mycket om sorg. Jag är egentligen inte intresserad av döden i sig. För mig är det bara motsatsen till liv. Men döden, och mycket kring den, är den stora sorgegeneratorn för oss människor. Det kan handla om sjukdomar, rädslan för att dö, att man åldras eller att en person eller ett husdjur dör. Sorg är ett intressant ämne och en bra utgångspunkt för en föreställning eftersom det är ett känsloläge man kan vända ut och in på. Folk känner igen sig i det.
Är du rädd för döden?
– Nej, jag tror att det blir svart när livet tar slut och det är jag inte särskilt rädd för. Men jag älskar mitt liv och vill inte att det ska ta slut. Dessutom tycker jag att alla människor ska få leva sina liv så länge de vill, men det är långt ifrån alla som får det och det väcker existentiell ångest.
Kristoffer anser också att många människor är alldeles för rädda för att ge uttryck för den sorg de bär på, i synnerhet män.
– Många män håller inne gråten eftersom det anses vara fjantigt för en man att vara ledsen. Men gråt som lagras blir till bitterhet och ilska, som i sin tur leder till dåliga saker som att klä sig i svart och gå ner till Sergels torg för att slåss. Jag tror att jorden skulle bli en bättre plats om fler av oss, i synnerhet män, spolar fram till sekvensen i Lejonkungen där Mufasa dör och lipar till det en stund. I föreställningen tipsar jag om fler filmer och låtar man kan gråta till. Jag gör det så klart på ett väldigt tramsigt sätt, även om ämnet i sig är kolsvart.
Du har flera gånger uppträtt för svenska soldater nere i Afghanistan och Kosovo. Har det på något sätt påverkat din syn på livet och döden?
– Det är klart. Man inser vilket jävla flyt man har haft i livet och känner en oerhörd tacksamhet över att vara född i Sverige. Det gör en ödmjuk och fungerar bra som perspektivskapare, precis som tanken på döden också gör. Vad hade hänt om sopbilen hade backat över mig i morse? Då hade det varit över nu. Det kan vara bra att stanna upp en stund och fundera på vad man faktiskt har här i livet och vara tacksam för det.
Även om du främst är komiker verkar du inte dra dig för att säga vad du tycker och tänker om vad som pågår i samhället just nu. Jag tänker bland annat på att du har skrivit ett par Facebookinlägg om rasism, hat och våld som har blivit väldigt hyllade.
– Ja, det kanske kan vara svårt att förstå mig som offentlig person eftersom jag blandar trams och allvar hej vilt. Om jag hade kunnat skriva en doktorsavhandling eller ett tidningsreportage på ämnet hade jag antagligen gjort det. Nu råkar humor och trams vara mitt uttryckssätt, men det räcker inte alltid till för att jag ska få ur mig vad jag vill säga. När det bubblar över behöver jag skriva på fullt allvar och då fungerar Facebook som en slags säkerhetsventil.
Tycker du att du har ett visst ansvar i det läget, som offentlig person?
– Jag tycker i alla fall att jag har en möjlighet att påverka. Jag har en megafon i min hand som gör att väldigt många kan höra vad jag säger. Ansvar ett stort ord, men i dessa tider är det kanske så att personer i ledande positioner, eller med ledaregenskaper, faktiskt har något slags samhällsansvar. Jag tänker att det är bättre att jag tar tag i megafonen och säger att vi ska baka bullar som vi kan ta med oss upp till asylboendet. Annars kommer det väl en annan jävel och säger att vi ska vässa pinnar som vi kan ta med oss till samma ställe. Eftersom det finns ganska många som kan tänka sig att gå åt båda hållen gäller det att vara först, så får man förhoppningsvis med sig dem på den sidan som bakar bullar.
Den 22 april kommer du till Örebro. Vad har du för relation till staden?
– Eftersom jag bor i Värmland är vi ju i princip grannar och jag har varit där och uppträtt ett par gånger, bland annat på Slottet, Strömpis, Hjalmar Bergmanteatern och Conventum. Jag har nog ingen stammispublik, men det har alltid varit trevligt.
Har du något du vill hälsa örebroarna inför föreställningen?
– Ja, att min föreställning består av två akter. Den första akten utgörs av Petrina Solange, som blev utsedd till Sveriges roligaste kvinna på Svenska stand up-galan 2015. Hon är helt fantastisk! I den andra akten tar jag över. Båda akterna är tramsiga, så om man vill garva ska man gå dit. Man ska ha klart för sig att det är en humorshow. Jag tror att det är viktigt att påpeka det eftersom jag har en tendens att svara ganska allvarligt på alla frågor.
