När jag når Rasmus Arvidsson på telefon i slutet av oktober är det med regntunga skyar utanför fönstret. Det är likadant på Öland där han befinner sig och vi kommer direkt in på prat om vädret. Regnet behövs och vi konstaterar att den där gråtunga hösten är här.

– Men jag gillar hösten, säger Rasmus med eftertryck.

De släppte sin debutskiva i våras – För många dyra skor och döda ögon. Det är en tung och allvarlig skiva, en berättelse om Rasmus resa från vilsenheten i småstaden till drogmissbruk på Londons klubbar och sedan hem igen till rehabilitering och, numera, nykterhet. Den går liksom hand i hand med det kulna höstvädret.

Debutskivan för Avantgarde, duon som består av honom själv och kompisen Patrik Åberg, andas både progg och garagepunkband. Välbekant och ändå nydanande på samma gång. En välbehövlig käftsmäll mot allt det inrutade och konventionella. Och så de personliga texterna som tillsammans bildar en enhet och berättar en historia.

Skivan är producerad av Björn Olsson som tidigare bland arbetat med Håkan Hellström och Mando Diao. De hittade snabbt en bra kemi utan tyglar för bandet.

– Det kan låta som en klyscha men vi har inte behövt kompromissa med något. Vi har släppt en hel skiva som är typisk för tiden och något vi känt har saknats i musiksverige. Vi ville bort från enhits-tänket och göra en skiva som är en helhet från första till sista låt.

Rasmus ville inte göra en, som han uttrycker det, Spotifyprodukt. Hans och Patriks syn på album härstammar från det klassiska vinyltänket där man inte bara kan bryta ut en låt. Faktiskt är skivan skriven helt med vinylen i åtanke.

– Den ska avlyssnas på vinyl. Vi har gjort en tydlig A- och B-sida där den första sidan handlar om tiden i London och den andra sidan fokuserar på återkomsten till Sverige. Jag skrev tio låtar som skulle hålla ihop, utan någon hit-tanke. En annan kille gjorde en mix av skivan med radio i åtanke men sedan valde vi Björn Olssons lite skramligare mix för att den passade bättre för skivans innehåll. När den stökigare versionen visade sig funka för P3 blev man stolt. Hade vi gått på den radiovänligare mixen och spelats hade det troligen gnagt i bakhuvudet över att vi kompromissat.

Skivan har höjts till skyarna av den ena recensenten efter den andra men det har också kommit en del kritik. Där någon har kallat den för en nykterhetshyllning har någon annan sett den på annat vis.

– Ja, det finns en del som kallat den för en drogromantisering men det tror jag är personer som inte lyssnat så noggrant. Som har lyssnat bara med ett öra. Även om jag absolut inte står för någon drogromantisering så var min enda tanke att skriva så ärligt och filterfritt jag bara kunde.

Har det varit jobbigt att skriva och sedan framföra den, eller har det rent av varit förlösande?

– Både och. Låtarna i början är exempelvis de som gör mest ont att sjunga live. Då är jag tillbaka där i kön till någon klubb i London med droger på fickan. Så det är både jobbigt och positivt. Men jag tycker att jag behandlat alla aspekter på ett bra sätt.

Förutom den rena berättelsen om Rasmus resa innehåller skivan även en hel del samhällskritik som för tankarna till både punken och proggen. Och precis som proggarna vill Rasmus se förändring.

– Det jag försöker göra är att ställa mig framför allt och bana väg. Det kanske är lite högtravande men jag är ute efter en samhällsomvälvning. Jag är inte nöjd med det rådande samhället.

Att bana väg är också att uppmuntra, vad har du för råd till de som sitter hemma och drömmer om en poporkester? De som kanske likt dig känner sig vilsna och inte vet var de ska få utlopp?

– Jag hoppas att skivan bidrar till att fler ska våga vara sig själva. Jag minns när jag var med i tidningen Café där de skrev att tröjan jag hade på mig var helt rätt. Jag tänkte på den där tröjan som låg skrynklig och skitig i garderoben hemma. Att om den nu var rätt och inne så kunde kanske det normala fungera. Det var ett litet kvitto på att man kan spela och nå ut trots att man spelar skramligt och inte så välpolerat.

Rasmus fortsätter och utvecklar sitt resonemang.

– Jag känner att allt är så hårt draget nu mot Facebook och Instagram och att allt ska vara så tillfixat så nu måste det bara tippa över snart. Så att vara sig själv faktiskt funkar. Så för att besvara din fråga är mitt råd att alltid försöka vara sig själv. Bara att kunna sjunga på småländska, som jag gör, är en stor grej. Det har inte varit så accepterat tidigare. Man ska inte förställa sig så blir det bra.

Och det är precis vad Avantgardet har undvikit på debutskivan. Det är lite skramligt och skaver här och där, med sång som ibland nästan mumlas fram och ibland formligen vrålas ut. Det är en klassisk vinylskiva som går stick i stäv med den digitala Spotify-åldern. Framförallt är det en ärlig och egen berättelse.

– Det är inte svårt att göra en skiva på det sättet, då är det betydligt svårare att nå ut med en sådan, säger Rasmus.

Men ut har de alltså nått. Bandet, och skivan, har hyllats som få andra det senaste decenniet och nu börjar de även göra sig ett namn på livescenen.

– Att köra hela skivan rakt igenom har vi gjort flera gånger men vi har också försökt bjuda på lite nytt material. Vi vet inte själva hur varje konsert kommer att bli men vi vet att ingen konsert blir den andra lik. Det handlar mycket om nerv och känsla när vi spelar live och jag är väldigt stolt över att vi lyckas skapa den nerven.

Den 25 november kommer de till Satin och Rasmus ser både fram emot att få möta publiken, men också att få uppleva kulturstaden Örebro.

– Jag har vandrat i Örebro en gång och ni har ett väldigt fint slott mitt i stan vill jag minnas. Men jag är spänd på att få uppleva det populärkulturella Örebro. Där jag växte upp i Nybro fanns inga spelställen jag kunde gå till och överlag fanns inte den möjligheten till musik. Det är väl lite därför min resa blivit så krokig, funderar han.

Om själva konserten lovar han dock en sak:

– Det kommer att bli en väldigt inkluderande kväll med mycket nerv!