Henrik Schyffert försökte i tio år skapa något som kunde toppa humorföreställningen The 90’s — ett försvarstal. Ingenting kändes som att det dög, tills han en dag insåg att han inte skulle göra något bättre. Då lossnade det. Den 24 februari kommer han till Örebro med nya showen Var inte rädda.
När Henrik Schyffert upplevde ett slags post-smekmånadsblues efter att Killinggänget tog en paus i slutet av 90-talet – han flyttade med hela familjen till New York och började med stand-up på trånga klubbar på Manhattan – stod han ovetandes på kanten till sitt stora genombrott som Henrik Schyffert, komiker, med humorföreställningen The 90’s — ett försvarstal. Den omedelbara succén sköt Schyffert till skyarna inom svensk humor och idag är han en av de, om inte den mest, respekterade i branschen.
Under 2017 återvänder Henrik Schyffert, tio år efter The 90’s, med en ny enmansföreställning som efter noga övervägande inte alls ska försöka följa upp den gamla succén. Henrik Schyffert skriver den här gången om sig själv.
– Problemet och anledningen till att det tog sådan tid är att jag inte insåg att jag inte kommer göra något bättre än The 90’s. När jag fattade det lossnade det. Jag skriver om mig, just nu, var jag står och tycker och tänker. Jag började skriva när den insikten kom och insåg efter ett tag att det fanns ett tema. En slags underström som liksom flöt upp till ytan.
Det är en dag kvar till den första provföreställningen och Henrik Schyffert vankar av och an i sitt kök. Han har ett utkast till föreställningen han ska prova; processen består av att framföra materialet, lyssna på den inspelade provföreställningen, ändra, korta ner, förlänga och fortsätta så.
– För att komma ihåg texten går jag runt och skriker högt för att på något vänster få in det i kroppen. Jag går runt och gastar tills det sitter, berättar Henrik.
En överhängande, gemensam nämnare för människan torde vara skräcken för stand-up-scenen. Vi har inga problem med att gå och se stand-up, även om undertecknad gärna undviker de mest intima humoretablissemangen där ett felsteg eller obekvämt ögonblick lägger sig som en väldigt tung och blöt skämskudde över ens person.
– Det är det som folk påpekar mest, hur vidrigt det måste vara när det går dåligt. Jag har hur många dåliga minnen som helst. Att stå där och märka att ingen skrattar när man blivit påannonserad som ”Sveriges roligaste komiker”. Det är ett extremt hårt fall. Det värsta som kan hända är ju däremot att några takpanneförsäljare från Gimo tycker att man är dålig. Det är inte så farligt. Man vänjer sig på ett slags KBT-liknande sätt; man får klappa spindeln och ibland blir man biten.
För Henrik Schyffert är det däremot rädslan att misslyckas som är drivkraften. Att han som svar på min fråga om när han senast tvivlade på sig själv var två minuter innan vårt samtal inleddes säger en del.
– Min rädsla att vara dålig är den bästa motivation, det är självtvivlet som får upp mig på morgonen, menar Schyffert.
Om 90-talets humor präglades av ironi är igenkänningshumorn definitivt det som gäller idag. Varför finns dessa trender i humor, tror du?
– Det finns ämnen som går upp, samtida ämnen vill folk prata om. Min tes är att vi måste våga ta upp ämnen som är obekväma. Det är vårt jobb, att prata om det som ingen på fikarasten på jobbet vågar göra. Skratten kommer och blir någon slags release. Det kan liknas vid den första backen i en berg- och dalbana, efteråt skrattar alla ett ”det gick bra”-skratt. Vi går fram till avgrunden och ser djupet och hemska saker, sen när vi skrattar om de sakerna mår vi bra nästa gång vi tittar nedför den där avgrunden.
Söker du obekväma ämnen?
– Ja, för lyckas jag med det sker den där releasen. Allt som är laddat: barnuppfostran, sex, rädslor, flyktingpolitik, jämställdhet, pedofili, rasism. De mest fruktansvärda saker du kan tänka dig. Det måste så klart bli roligt också. Det är svårt, säger Schyffert.
Du har vid flera tillfällen omnämnt Nilecity som ganska sexistiskt och homofobiskt när man ser det med dagens ögon. Hur tror du det du gör idag kommer att ses tillbaka på om 20 år?
– På samma sätt. Vi producerar liksom mjölk och det har ett bäst före-datum. Det är gott om det är kallt och färskt, men smakar sådär om det fått stå i skafferiet.
Vad är fördelen med att vara helt själv i nya showen?
– Jag får bestämma själva vad jag vill göra, det blir ett ämne närmare mig och mina problem. Jag får vädra min skit utan att behöva bry mig om ifall det stämmer på Fredrik (Lindström, red. anm.) eller vem jag nu jobbar med. Jag tillåts gräva där jag står, rakt ner i marken. Tekniskt är det enklare att köra en och en halv timma, jag kan gasa och bromsa själv. Det finns inga andra bilar på vägen. Sedan är det jobbigare för att det är svårare att skriva själv och jag måste rent fysiskt prata dubbelt så mycket.
Din musikaliska bakgrund har gått få förbi – vem i Sverige skulle du vilja göra en platta med?
– Den har ju gått alla förbi! Men Rasmus Arvidsson från Avantgardet. Han är min idol. Han är så himla öppen och rolig och bra, självutlämnande och mörk. Så spelar han småländsk boogie vilket är ganska unikt.
Vad har du för relation till Örebro?
– Extremt positiv. Vi har lagt alla turnépremiärer med Ljust & Fräscht och Ägd där. Det är så jävla kul i Örebro för alla är så himla glada, och jag stormtrivs.
Henrik Schyffert besöker Örebro och Konserthuset den 24 februari.
