Graveyard
Lights Out
(Stranded Rekords/Universal)

Jag har gillat Graveyard alltsedan jag hörde deras debutalbum för första gången och jag kan efter att ha lyssnat igenom Lights Out härmed meddela att det inte har skett någon förändring på den punkten. I en genre där det är svårt att vara intressant bjuder de på små men ändå betydelsefulla nya grepp, samtidigt som den så viktiga urkraften fortfarande finns kvar där inne någonstans, bara till hälften tyglad. Vid en första lyssning kan jag visserligen tycka att Lights Out känns mindre ursinnig än föregångaren Hisingen Blues, men efter att ha hört låtarna några gånger är jag villig att revidera min åsikt. Jag upplever att Joakim Nilssons röst har större pondus och att vissa låttexter kan läsas som mer samhällskritiska. Helheten blir en slags undertryckt ilska som jag föredrar framför föregångarens. Dessutom får jag The Doors-vibbar av vissa passager i Hard Time Lovin’, vilket inte är fel.

Lyssna även på: Black Sabbath – Master of Reality (Vertigo)

Läs även: Graveyard kommer hem – intervju från 2011