Ghostface Killah
Twelve Reasons to Die
(Soul Temple/RED)

Det är lätt att känna sig mätt på artister som stolt säger att de ”lånat influenser från dåliga b-filmer”. Det har framför allt blivit hiphopens motsvarighet till ”jag gillar brittisk, sjuk humor, jag”. Med det sagt är det ändå svårt att ogilla mycket av det som kommer från det hållet. Just nu håller jag Ghostface Killah högre än 90 procent av alla andra amerikanska rappare, kanske mest för att han behandlar sina album som just hiphop-operor snarare än något annat. Twelve Reasons to Die är hans tveklöst mest medvetna saga; det är inte lika mycket en hårdkokt redogörelse över väldigt utvattnade termer i genren som det lyckas kännas som en smutsig, våldsam b-sida till Death Proofsoundtracket. Och överhuvudtaget är det just den egenskapen – att det här känns som film snarare än en skiva – som gör det så aptitligt till slut. Inget känns malplacerat, allt låter som en Grindhouse-film på skitig, rå volym.

Lyssna även gärna på: Kanye West – My Beautiful Dark Twisted Fantasy (Roc-A-Fella/DefJam)