Platsen är ett nästan fullsatt Conventum kongress. På scenen finns en backdrop med en stiliserad skyline och någon har lagt en rökridå bara några minuter innan Peter Jezewski med band äntrar scenen.

Peter Jezewski har denna lördag konkurrens av Melodifestivalen, men av detta märks intet. Kanske kan det vara så att det faktiskt är människor som gillar musik som går på konserter. De som gillar tävlingar stannar hemma.

Ett faktum som avslöjas i början av konserten är att den ska var ”generöst tilltagen”. Fyra timmar inklusive paus på 20 minuter klassar absolut in i den kategorin – med råge.

På scenen: Christer Bergman, gitarr och sång; Dennis Quintero, gitarr och sång; Kent Lindén, klaviatur och sång; Peter Diephuis, trummor och Edvard Gustafsson, bas. Lägg till detta två blåsare, två körtjejer och gästartisterna Stefan Nykvist och Amanda Mair. Tillsammans med Peter Jezewski själv innebär det totalt tolv personer där styrkan ligger i att flertalet av dem kan sjunga riktigt bra. Antalet medlemmar innebär även att det laboreras med att Peter ömsom spelar gitarr, bas och avslutningsvis också mandolin. Stundtals finns det alltså tre gitarrer på scenen – det är dock något den inhyrda ljudteknikern fullständigt har missat. Fullständigt. Trummorna hörs över allt annat och basen lika så. Dennis Quinteros kompgitarr hörs ett fåtal gånger och när han försöker sig på ett solo ser man att fingrarna håller sig runt 12-bandet på gitarrhalsen. Typ. Och det med betoning på att se. Varför måste det vara så här? För mig består inte musiken som spelas främst av trummor och bas. Det finns liksom en anledning till att det är tre gitarrer på scenen. Allt räddas dock av den stundtals fenomenala sånginsatsen och att de håller sig inom ramen för genren i allt. Här pratar vi inte bara musik utan även kläder och frisyrer.

Vill man ha en helhetsupplevelse är ett besök på Be Bop A Luba närmast ett måste. Ett tips till bandet är att satsa lite krut på att knyta en ständigvarande ljudtekniker till showen.