Sveriges närmaste festival, så skulle man kunna beskriva Folk at Heart. I år var det andra gången Scandic Grand Hotel förvandlades till en sjudande festival under de första dagarna av januari.
Folk at Heart – festivalen där arrangörer och musiker får chansen att träffas och där publiken har chansen att komma extremt nära musikerna. Det sägs att ett bands alla brister kommer fram som mest när de ska framföra sina låtar akustiskt. Det är då det ställs extra höga krav, både på musikerna och framförandet. På Folk at Heart går det inte att gömma sig bakom någon tvåmeters Marshallstack eller autotune. Naket. Avskalat. Nära.
Första årets festival hade en övervikt åt det akustiska blueshållet. Denna andra festival hade folkmusiken en mer framträdande roll och då pratar vi främst modern svensk folkmusik i samma anda som Benny Andersson Orkester.
Arrangörerna själva vill kalla Folk at Heart för en ”akustisk tvådygns showcasefestival för all slags musik med folkliga rötter”. Det handlar alltså om snabba, korta konserter om fem, sex låtar. Allt för att visa upp sig. Musik i 14 hotellrum, på fem scener och en dansscen. Lägg till detta 236 musiker, arrangörer och mediapersoner. Så såg Folk at Heart ut 2015. Utvecklingen går mot fler scener. Kanske idé att skrämma liv i garagescenen från Live at Heart till nästa år?
Finns det då någon av de medverkande som kommer att lyckas med att få spelningar och annat genom sin medverkan på Folk at Heart? En vild gissning är att David Södergrens Hot Five kommer att befinna sig på turné resten av 2015. Om inte beror det på att arrangörer utanför Örebro inte begriper hur bra de är och då är det något som är rejält fel i Musiksverige.
Vid årets festival fickdessutom undertecknad möjligheten att själv delta som musiker och så att säga se publiken utifrån ett scenperspektiv. Stressigt och nervöst, men otroligt givande på alla sätt. Allt måste klaffa och ingenting får gå fel. Och det är självfallet då allt går fel. Som på scenen Hjalmar under lördagen då lineboxens batteri behagade sluta fungera, vilket i praktiken innebar att den kondensatormick som satt på min resonatorgitarr inte levererade något ljud. Klapptyst. Ett stort tack riktas till JanAage Haaland som försökte rädda ljudet med tipset om att vinkla ner en av sångmickarna.
