För de som tror att en koto är något man bär med sig i ryggsäcken kan jag, efter spelningen med Lyöstraini på Scandic Grand, informera om att så inte är fallet. Tänk er istället ett instrument i samma storlek som en mindre Steinwayflygel eller en liggande harpa.

När Lena Willemark, Peter Jormin och Karin Nakagawa den 17 mars äntrade scenen på Scandic Grand Hotell som trion Lyöstraini var det just en koto som hade huvudrollen. Enkelt förklarat är en koto en blandning av en liggande harpa och en cittra med 25 strängar.

Det var fascinerande att se Karin Nakagawa hantera det gigantiska instrumentet som om det vore den enklaste sak i världen. En koto tar en evighet att behärska och eftersom det har har flyttbara stall, ungefär som på en sitar där strängarna stäms i skalor, krävs det dessutom att instrumentet stäms om i den skala låten spelas i. Det gav tillfälle för en del mellansnack från både Lena och Peter. Bland annat blev det en kort lektion i älvdalsmål.

Bas, sång på älvdalsmål och en japansk koto – hur låter det tillsammans? Svaret är annorlunda. Se Lyöstraini mer som ett musikaliskt experiment där gränsöverskridandet och det musikaliska mötet är mer intressant än själva slutprodukten. För den som är intresserad över hur det låter finns trions debutplatta Tree of light ute sedan slutet av februari.

Läs vår intervju med Lena Willemark inför spelningen.

[nggallery id=35]