Hans Mattias Hammarin är den extravaganta Kumlasonen som kombinerar stor popmusik med både narcissism och självdistans. På fredag kröner han Örebro Popklubbs säsongsavslutning på Satin med ett uppträdande och vi ställde några snabba frågor till honom för att få en fingervisning om vad kvällen kan tänkas bjuda på.

Du har kallats både vansinnespoppare och plågad popkonstnär, vad ligger bakom dessa epitet?

– Yes! Jag började med presentera mig som popkonstnär istället för artist när jag hade så många olika projekt i luften att man på sätt och vis missade halva grejen om man endast gick in på Spotify och lyssnade på låtarna. Det är kanske också ett sätt att mentalt skilja sig åt från alla supermusiker och underbarn man ställs emot.

I mitten av augusti bad du dina följare på Facebook att posta sina bästa Hammarin-look-a-likes. Totalt kom det in 14 stycken och några av dem var Johnny Bravo, statyerna på Påskön,  Conan O’Brie och en häst i solglasögon. Vad har du själv för favorit-look-a-like?

– Haha, ja, det där är alltid lika roligt. Jag har ett riktigt sånt seriefigursansikte, så folk ser ofta någon gammal barndomshjälte eller 80-talsikon i det. Av alla kandidater är nog min favorit just Påsköhuvudet!

Det sägs att du är en extrem perfektionist och att det tog åtta år innan du kände dig färdig med låten It Began Again, som du till slut släppte i början av sommaren. Hur gör du för att orka med dig själv och din perfektionistdemon, som du själv kallar det, i en sådan process?

– Jag har inte haft något val! Det är egentligen inte perfektionism det handlar om, utan snarare att jag alltid har stött på en djävla vägg där jag tvingats ta arbetsuppgifter som någon annan egentligen borde sköta. Jag vill framföra och arrangera musik, men i slutändan har jag fått leka tekniker och pillat på EQ:s och what-have-you istället. Men ja, det tar 10 000 timmar innan man kan ett hantverk sägs det, och först nu kan vi börja njuta av låtarna i och med att jag har lärt mig att producera dem. Å andra sidan är jag en av extremt få som kan hålla DIY-fanan högt.

Kan du idag lyssna på låten och faktiskt känna dig nöjd, eller blir ditt ego stukat varje gång du hör den?

– Jaa, det där har släpper mer och mer ju fler låtar jag ger ifrån mig. Det var väldigt viktigt förut, när jag bara lyckades få ut någon låt per år, att just den blev perfekt, men nu är det fan skit samma. Folk hör ju ingen skillnad ändå.

Under Way Out West gjorde du en ”vansinneskonsert” på Linnéplatsen i Göteborg för att du hade nått 900 likes på Facebook. Exakt hur vansinnigt var det?

– Enligt min publik var det väldigt konstigt i alla fall. Jag är ju en one-man-show som kör någon slags karaokespelning och då, utan scen och med en rullande raveklubb som PA, var det många som skakade på huvudet, men ännu fler som älskade det. Det blir allt oftare såna sjuka spelningar. Även det är en reaktion på att jag inte riktigt har fått till de här samarbetena som gör allt lite lättare.

Och på fredag spelar du på Örebro Popklubbs säsongsavslutning. Hur kommer folk att må när kvällen är slut?

– Ungefär en tredjedel kommer att fatta grejen och svälja det med hull och hår, en tredjedel kommer gå fram och förolämpa mig efteråt och resten kommer tycka att det var schyssta beats … men vad hette han? Nä, men fan vad kul det ska bli att köra min gamla hemstad in i kaklet! När jag bodde i Örebro var det väldigt indie och svårt att plantera något. Vi får hoppas att örebroarna av idag har plats i sina hjärtan för en gammal hemvändande profet helt enkelt.

Lyssna på It Began Again: