Erik Hassle 
We Dance
(Roxy/Universal)

Såhär två månader efter releasen är det dags att recensera Erik Hassles platta? Ja, faktiskt. Jag hade ganska stora förhoppningar på herr Hassle efter debuten, den rymde så många lovande tecken på en framtida mästare av strömlinjeformad kvalitetspop. Men det tog aldrig fart för Erik Hassle och det har säkerligen ganska mycket att göra med det jag redan har nämnt – den strömlinjeformade musiken. Minsta motståndets lag funkar för en del, men för varje Maroon 5 finns det en miljon Toploader.

Jag har hittills inte läst någonting om We Dance som inte nämner Vampire Weekend. Eller för den delen Phoenix. Men hur man kan undgå att droppa tidiga Håkan Hellström efter att ha hört inledande Heartbeats in the Sand, eller Shame On Us, det förstår jag inte. Skit samma. Kontentan är att Erik Hassle fortfarande letar efter sin grej och att det tråkiga är att han kändes närmare den på debuten än här. Plus dock för Ronettes-trummorna i fina Stay.

Lyssna gärna på: Coldplay – A Rush of Blood to the Head (Capitol/Parlophone)