Han slog igenom med Broder Daniel. Ett band vars stjärna brann fort och klart och sedan försvann han från rampljuset. Men så i våras slog han till med ett nytt hyllat album. Henrik Berggren var tillbaka.

Även om han och de andra i Broder Daniel levde ett rockstjärneliv upplevde Henrik inte att han var särskilt ”stor”, åtminstone inte i jämförelse med det han upplevt på senare tid. Nu har han faktiskt börjat inse att han uppnått en viss legendstatus. Hans kringflackande stjärna har stigit till de högsta nivåerna på den svenska musikhimlen och det skedde utan att han riktigt märkte det.

– Jag har faktiskt inte greppat hur det förhöll sig förrän nyligen. Jag hade hört att jag var någon slags ikon men inte insett hur påtagligt det var för vissa. När man alltid sett sig själv som underdog så är man så van vid det. Då är det svårt att inse vad som hänt och ställa om till det.

Hans nya status har gett honom en hel del att tänka på, har fått honom att förändra delar av sitt beteende.

– Helt plötsligt har jag ett annat ansvar där jag måste tänka på vad jag säger. Och är jag för tillbakadragen kan jag såra människor, så jag måste tänka mig för mycket mer.

Henrik har fått en diagnos efter flera års sjukdom. Det har talats om kroniskt trötthetssyndrom och numera får han ta pauser när han jobbar men får också stor hjälp av sin medicinering. När jag ringer upp honom låter han först nästan sur och ointresserad. Han tar långa tankepauser inför varje svar men när orden väl når mig är det både genomtänkt och välformulerat, inte alls ointresserat.

Vi kommer in på den där diagnosen och hur han hanterar den idag. Hur sjutton fungerar det att turnera?

– Mitt tillstånd är ju oförändrat men min medicin hjälper en hel del – dextroamfetamin. När jag turnerade i somras var det jättejobbigt, Då kändes det emellanåt som om jag var på väg att dö. Nu har jag modifierat medicineringen och jag har märkt att det fungerar bättre när jag tar uppåt och nedåt samtidigt.

Turnén i somras kan beskrivas som ett segertåg. Med skivan ”Wolf’s heart” i bagaget mötte han fansen som bara växt i antal sedan den där avskedskonserten med Broder Daniel för nio år sedan. Att släppa något nytt, och eget, efter så lång tid kan skapa ångest hos den mest erfarne av artister men skivan har hyllats nästan unisont av både musikkritiker och fans. Och Henrik säger själv att han aldrig var särskilt orolig.

– Det kändes bra när jag släppte den för jag var väldigt nöjd med den själv. Jag hade ingen oro att någon skulle peka på att den inte var bra. Jag har kanske aldrig haft den oron. Däremot har jag tvekat många gånger och trott att det inte blir någon skiva, så att det till slut blev av var en härlig känsla. Att realisera saker som finns i en, i ens själ, är något magiskt.

Hade du något mål med skivan, något särskilt du ville uppnå?

– Jag hade inget egentligt mål mer än att få förmedla saker som jag upplevt. Jag ville göra en skiva som passar mig som en äldre person men det var viktigt att det skulle vara en naturlig utveckling av det jag gjort tidigare. Det jag var rädd för var att att bli en dålig kopia av mig själv men jag tyckte jag lyckades bra med att undvika det. Som lyssnare krävs det att man ger skivan en chans. Det finns till exempel ironi inblandat i vissa låtar. Inte som skoj, men som i ”Wild Child” där refrängen innehåller klichéer som kan låta tomma. Men lyssnar man ordentligt förklaras de i verserna.

Henrik var sjuk under inspelningen och har tidigare uppgett att det var en tuff process att spela in skivan. Därför var han ett tag inne på att det inte skulle bli någon mer.

– Jag var så sjuk när vi spelade in så det kändes inte som någon realistisk möjlighet då. Men jag skriver ändå låtar om mig själv hela tiden, jag har ingen riktig kontroll över det så det ska tydligen vara så med mig.

Är det en positiv insikt?

– Det är väl bra. Hade jag inte haft musiken hade jag varit totalt isolerad och nu är jag inte det. Jag har väl haft tur i oturen att jag haft musiken. Det är värre för de med vanliga yrken, hur illa är det inte för dem?

Ett sammantaget intryck när jag läst mycket om Henrik Berggren är att han alltid verkat vara lite av en outsider. En ensamvarg som sticker ut. Jag blir nyfiken på om han känner igen sig i den bilden?

– Oh ja. Men förut handlade det om ett socialt utanförskap, nu är det ett existentiellt utanförskap. Någonstans måste man börja acceptera det där utanförskapet. Att tro att jag ska bli frisk och sedan bli besviken skapar bara plåga. Men det innebär också en sorgeperiod att göra det, när man inser hur det ligger till. Men efter det handlar det bara om att göra det bästa man kan av situationen.

När dammet har lagt sig och allt är över, hur vill du bli ihågkommen?

– Jag kan inte säga exakt, men jag hoppas att min musik blir ett bevis på att jag funnits på jorden. Att jag har känt, tänkt och haft egna uppfattningar. Jag vill att musiken ska förmedla så mycket bevis på liv som möjligt. Inte bara vara ett offer för sociala omständigheter och kultur utan också kunna svara på det som händer. När jag var utomlands och blev sjuk första gången så kände jag faktiskt exakt så. Jag trodde att jag skulle dö men kände samtidigt att det fanns bevis på att jag funnits. Jag kände inte att man bara försvinner in i intigheten.

Den 11 november kommer Henrik Berggren till Conventum kongress för att sätta ytterligare avtryck som kommer att leva kvar långt efter att dammet har lagt sig.

– Det ska bli kul att komma dit, men exakt vad som händer då vet man aldrig, avslutar han hemlighetsfullt.