Emil Jensen är på ingång till Örebro. Torsdagen den 27 februari står han på Kulturhuset scen, beväpnad inte bara med det i höstas utkomna albumet I det nya landet utan även med en vilja att utan att skygga tala om hur detta allt kallare land ser ut. Men det är inte bara allvar och kyla med Emil Jensen, det är också humor och ett hopp om att det kan bli bättre. Inför besöket fick han Totally Örebro i luren.

Du var ute på turné i höstas och nu är det dags igen. Hur känns det att vara ute på vägarna igen?

– Det känns väldigt bra. Det är ju faktiskt så att vårens turné är en förlängning av hösten som blev väldigt väl mottagen, och vi hann inte riktigt med alla ställen. Så när man ger sig ut av den anledningen är det ju väldigt roligt. Jag haft föreställningar i Örebro förut, bland annat tillsammans med Nour El Rafai, men det har inte blivit så många besök som det kanske borde ha varit. Det är lustigt med de städer som ligger lite närmare Stockholm, det händer att man ”glömmer” dem och åker längre bort, som till Umeå. Men nu kommer jag!

Albumet I det Nya Landet som du släppte i höstas har blivit väldigt väl mottaget, och har även kallats för det mest politiska album du gjort hittills?

– Ja, det får jag nog lov att säga. Tidigare har jag sparat det politiska till mellansnacket, men nu kände jag att det fanns så mycket att säga att jag inte kunde vänta tills det var dags att åka ut på turné. Att inte göra en politisk skiva nu hade varit som att inte göra det på 1930-talet. På något vis är det samma strömningar i samhället som det var då, när det gäller sexism, homofobi och främlingsfientlighet. Det finns också så många som inte har en röst, papperslösa flyktingar, långtidsarbetslösa, sjukskrivna … och då känner jag att när jag har en röst så måste jag utnyttja den.

Du har sagt att dina föreställningar tidigare har bestått av 50 procent musik och 50 procent mellansnack, men att det nu är 100 procent av båda. Är det en följd av samhällsklimatet?

– Det är helt klart lika mycket musik som prat, men jag försöker att hitta en bra balans mellan allvar och komik. Jag tycker inte att man ska ducka för de allvarliga ämnena, men man måste också hitta ljuset och hoppet.

Tycker du att man som artist har en skyldighet att ta en politisk ställning? Eller om jag säger så här; du fick Björn Afzelius-stipendiet för några år sedan, och han gjorde alltid helt klart var han stod. Är det för lite Björn Afzelius bland de svenska artisterna nu för tiden?

– Jag tycker nog faktiskt att det är fler och fler artister som öppet tar ställning för vad de tror på. Det verkar pågå någon slags paradigmskifte där fler och fler uttalar sig mot rasism och orättvisor i samhället. Jag har ju heller aldrig gjort någon hemlighet av vad jag tänker, känner och tror, men jag är ju i grunden en historieberättare och musiker. Jag tror inte det är möjligt att tvinga fram ett engagemang hos folk. Däremot kan jag så ett frö och få människor att känna efter, det tycker jag är viktigt.

Är det extra viktigt nu när det är ett valår?

– Egentligen inte. Jag tycker att vi lägger för mycket vikt vid valåren när demokrati är en process man ständigt måste arbeta med.

Ser du dig som en agitator?

– Nej, jag ser mig inte som en agitator, utan som en politiskt engagerad konstnär eller en konstnärligt engagerad aktivist! Jag tror framför allt på direkt aktion, därför har jag alltid engagerat mig i nätverk som Amnesty och Ingen människa är illegal, som konkret jobbar med att hjälpa papperslösa med vård och juridisk hjälp och så. I mitt artisteri har mycket handlat om att skriva låtar som berör människor, kärlekshistorier, om uppbrott, om dödsfall i familjen, om tröst och om att det blir vår igen. Det är ju där allting börjar; att vi vågar känna överhuvudtaget. Det mesta jag skriver handlar ju om väldigt personliga saker, som små miniromaner, men för mig är det inte så stor skillnad mellan det personliga och det politiska, allt hör ihop.

Tomas Di Leva gick ju ut i höstas med en uppmaning till eventuellt intresserade artistkollegor att börja fila på en ny nationalsång som inte kapats av extrema krafter. Håller du med honom, behövs det en ny nationalsång, och är det något du skulle kunna tänka dig att skriva?

– Jag har aldrig förstått det där med nationalism och lokalpatriotism. För mig handlar det alltid om ett exkluderande. Jag har heller aldrig förstått det där med att vi måste ”reclaima” svenska flaggan och ”reclaima” nationalsången.  På vilket sätt? Har det någonsin stått för något bra? Måste vi reclaima hakkorset också? Eller namnet Adolf? Är det där så viktigt egentligen? Bättre att lägga den energin på att kämpa för jämställdhet, öppenhet och hållbarhet – och att göra det globalt!