El Perro Del Mar
Pale Fire
(Ingrid/Sony)

Jag har aldrig tyckt att El Perro Del Mar varit tråkig, inte ens när hon faktiskt har varit det. Nu, när hon klivit upp på sin mest kreativa topp, tycker jag dock att hon är det. Här kan man med fördel infoga skämt om hur trevligt det är med små indieband som ska förbli indieband och alltid dansa under radarn. Men det handlar inte riktigt om det. Vad min invändning grundar sig på är däremot en fråga om vad produktion kan göra för en skiva, och hur kul musik blir när alla kanter slipas bort. Jag har skrivit om det förr; att taggar, skärvor och skevheter ibland behövs för att uppfatta något som fullkomligt lysande.

Det är väldigt sällan jag omhuldar produktion, överhuvudtaget. Det gäller all kultur jag stöter på. Pale Fire rycker aldrig tag mig, det är som att den inte ens försöker famla efter min hand. Den bara finns där, och guppar som en båt i vattnet. Jag ser den. Men vattnet är alldeles för rent, och det är aldrig någonsin motvind.

Lyssna hellre på: Anna von Hausswolff – Ceremony (Kning Records/Playground)