Mathias Jensen gör halvårsbokslut för 2014. Här är det bästa i musikväg, så här långt.

Alice Boman – EP II & Skisser

Svensk indiepop etablerade sig egentligen inte som en speciellt introvert subkultur. Det var först med Broder Daniel och Popsicle som den på allvar klev in i sin egen skugga, och besjöng den unisona rastlösheten i att vänta in döden. Med Anna von Hausswolff blev samma väntan majestätisk. I Alice Bomans händer och röst blir den påtagligt nära, mer vuxen. Detta trots att texterna är banalt tillbakahållna, så pass enkla att ett “it’s never over” får varje stavelse att brännas.

Markus Krunegård – Rastlöst Blod

Jag är bara en i raden av de som faller ner på knä framför Markus musik varje gång han gör något. Det faller sig lika naturligt varje gång, nämligen. Rastlöst Blod är det där albumet som tar ett stryptag om drömmarna. Förra gången var det nostalgin och vemodet, innan det var Markus musik omgiven av vampyrer och Norrköping. Som album betraktat är det dessutom mer uttänkt än vad han själv vill ge sken av – ett Born to Run utan stråkarna.

The War on Drugs – Lost in the Dream

Många menade snabbt, och gör fortfarande, att Lost in the Dream handlar mer om att lyssna om och om igen på singeln Red Eyes, än vad det handlar det om att lyssna på ett helt album. Det är synd med tanke på att just albumformatet är Lost in the Dreams starkaste selling-point. Lyckas man skaka bort motorvägsrockens klädsamma estetik, kan man höra rock ’n’ roll så bra att både rock och roll vinner tillbaka en plats i kultureliten.

Lykke Li – I Never Learn

Nej, just precis så. Hon lär sig aldrig, och det är därför vi fortfarande lyssnar. Lykke Li har gjort karriär på att göra om samma misstag. Om och om igen gör hon popmusik som placerar sig mellan det privata och det personliga, med övervikt mot det rent bedrövliga. Lämnad, ensam, arg, bedrövad, så kroniskt ledsen över alltings jävlighet i en värld som inte förstår att man måste tillåta sorg. Det blev jättebra musik av det, igen.

Robert Ellis – The Lights from The Chemical Plant

TV-dramat True Detective födde en del tvärkulturella spin-offs ganska snabbt. Inte minst blev den independent-betonade popmusiken betydligt mer rik på suggestiv djungelpop. Med andra ord: ledmotivet till True Detective – utsökta Far from Any Road – blev i rask takt en slags katalysator för Soundcloudmusiker med fingret på pulsen. Robert Ellis är mer etablerad än så, men hans 2014-album låter som den definitiva förlängningen till allt True Detective handlade om.

Lorentz – Kärlekslåtar

Det ska inte vara enkelt. Då blir det alldeles för lätt. När Lorentz bryter sig ur sin redan lysande duo, debuterar han inte bara som soloartist – han gör debut som en genreöverskridande vilde. En popmusiker som både förstått och anammat idén om att genrer är bullshit, kategoriseringar bara begrepp. Det här är inte ett hiphopalbum och det inte är ett popalbum och det är inget annat heller. Det här raderar allt sånt, suddar ut alla recensenters redan färdigskrivna beteckningar, och gör istället allt av allt. Och det blir nog inte bättre än när Say Lou Lou väser om Seth och Summer från The. O.C.

First Aid Kit – Stay Gold

Så är det.

Killers Walk Among Us – Killers Walk Among Us

Viss sorg är så påtaglig, så drabbande, att den blir alldeles för svår att närma sig. När sångaren, låtskrivaren och Killers Walk Among Us-grundaren Stefan Holmberg tog sitt liv, hade han hunnit färdigställa sin grupps debutalbum. Men han försvann innan den hunnit släppas. Att lyssna på den blir som att höra döden med en alldeles speciell närvaro. Den här alldeles speciella skivan lyckas även vara den bästa från halvåret som gått.

Lana Del Rey – Ultraviolence

Och priset för halvårets mest fiktiva sorg går till Lana Del Rey. Igen. Men det där spelar ingen roll. Uttrycket är intakt sedan sist, emfasen är precis likadan som på Born To Die. Den här gången helt utan hits men med ett fylligare albumsound som drar ett stort, svart täcke över sig.

Hurula – Vi Är Människorna Våra Föräldrar Varnade oss För

Stockholm Brinner, Sveriges Ungdom, Allt Ska Försvinna, Skjut Mig. Bara genom att placera några av titlarna i munnen förstår man hur mycket en debutskiva kan betyda. När Håkan Hellström besjöng sitt Göteborg år 2000 var det genom att utvinna energi ur hela sin ungdoms sorger. När Hurula släpper sin första punkskiva känns det likadant – hela hjärtat går sönder i någon naiv tro på att allt måste sägas direkt. Allt nu. Sedan är det försent.

Nästan där: Kent, Min Stora Sorg, Broken Bells, Simian Ghost