När Örebrobanden Norrsken och The Roadrunners somnade in i början av 2000-talet gick tre av medlemmarna vidare och bildade Dead Man. Drygt tio år senare är bandet fortfarande vid liv och Kristoffer Sjödahl tycker, som enda kvarvarande originalmedlem, att det låter bättre än någonsin.
Under andra halvan av 90-talet utgjorde hårdrocksbandet Norrsken och garagerockbandet The Roadrunners en betydande del av Örebros musikliv fram tills att de i början av 2000-talet splittrades. Några av medlemmarna i Norrsken dök senare upp i Graveyard och Withcraft medan trummisen Kristoffer Sjödahl strålade samman med medlemmar ur The Roadrunners och bildade Dead Man. Kristoffer bytte trummorna mot gitarren, ställde sig framför micken och skapade tillsammans med resten av bandet ett sound influerat av bland annat 60- och 70-talets psykedeliska rock och folkrock. Aktiviteten har under årens lopp gått lite upp och ned, samtidigt som omsättningen på bandmedlemmar har varit ganska stor. Faktum är att Kristoffer sedan flera år tillbaka nu är den enda kvarvarande originalmedlemmen.
– Men det är ingen som har fått sparken från Dead Man, någonsin. Alla har hoppat av självmant. Vad det beror på har jag dock inget bra svar på, säger Kristoffer.
I dagens sättning av Dead Man återfinns, förutom Kristoffer Sjödahl på gitarr och sång, också Jesper Mattsoff på trummor, Johan Fuxin på bas och sång och Sebastian Gyllmeister på gitarr och sång. Jesper, som nu har varit med i tre år, blev mer eller mindre headhuntad under en festival på Musikhögskolan, där han studerar.
– Jag och den andra dåvarande gitarristen, Peter Lindström, åkte faktiskt dit i syfte att hitta en ny trummis, så det var absolut ingen tillfällighet, berättar Kristoffer.
Även Johan Fuxin studerar på Musikhögskolan och fick via Jesper frågan om han kunde tänka sig att spela bas.
– Jag minns att Jeppe ringde och frågade om jag ville gå med i ett band, men jag hade precis börjat lira med några andra och tackade nej. När jag senare såg Dead Man live tänkte jag bara ”Fan, vilken nitlott!”. Sen ringde han upp mig igen, lite längre fram, och ställde samma fråga och då var det inget att tveka på, berättar Johan.
Den senast tillkomna medlemmen är Sebastian Gyllmeister och i hans fall såg rekryteringsprocessen lite annorlunda ut.
– Jag mejlade dem när jag såg att Peter Lindström hade hoppat av. Sedan tog det nästan exakt på dagen ett år innan jag fick ett svar tillbaka där de frågade om jag ville komma och spela. Så jag kom och spelade och nu har jag varit med sedan slutet av förra året, säger Sebastian.
Kristoffer konstaterar att alla medlemsbyten har gjort honom ganska luttrad.
– Jag får ju tala för mig själv, eftersom det hela tiden är jag som har varit kvar medan folk har kommit och gått, men varje gång det kommer till någon ny medlem känns det alltid bra. Det känns jättebra nu, bättre än på länge, men sen vet man aldrig vad andra tycker och tänker. Jag försöker hela tiden att se positivt på det. För varje gång det försvinner någon känns det mindre jobbigt och det finns alltid någon annan som vill vara med och spela, som förhoppningsvis är mer peppad. Det är bara dumt att försöka hålla kvar någon som inte tycker att det är roligt längre, säger han.
Samtliga bandmedlemmar är överens om att Dead Man anno 2014 låter väldigt bra och Kristoffer intygar att han tycker det låter bättre än någonsin. Samtidigt konstateras det att de framförallt är ett liveband som hittills inte riktigt har kommit till sin rätt på skiva.
– Det blir något helt annat när vi kör live. Många som tidigare bara hade hört det inspelade materialet och som såg oss på Live at Heart tyckte att det var en enorm skillnad, säger Johan.
Det ska dock påpekas att de inspelningar som finns med Dead Man har ett par år på nacken. Första singeln spelades in i en betongbunker i Kumla 2003. 2005 fick de, genom kontakter, möjlighet att under en veckas tid spela in i Svenska Grammofonstudion i Göteborg. En stark kontrast till den unkna lokalen i Kumla, men det gjorde inte inspelning helt problemfri för den sakens skull, även om det i slutändan resulterade i ett självbetitlat debutalbum. Ett andra fullängdsalbum, Euphoria, kom sedan 2008.
– Processen med vårt första album var ganska oseriös till en början. Det lät inte speciellt bra och många timmar gick åt till att få det att funka över huvud taget. I slutet fick vi stressa ihop något som lät okej. Jag ska dock inte raljera över vad jag tycker om skivorna för det har jag gjort så många gånger redan. Det är ett schysst men inte helt rättvist tidsdokument för hur det lät då. Man vill ju helst komma åt den där speciella livekänslan även när man spelar in, men förhoppningsvis blir det bättre på nästa skiva eftersom den här sättningen låter så mycket bättre live. Sedan tror jag det skulle vara till vår fördel att ha en producent när vi går in i studion. Någon som har en vision och kan hjälpa till att förverkliga ens idéer, säger Kristoffer.
På tal om skivor och inspelningar gjorde skivbolaget Crusher Records alldeles nyligen en nypress på Dead Mans första album eftersom det inte längre fanns att få tag på.
– Det är kul. Tanken var faktiskt att det skulle bli en trippelbox från början, bestående av våra två fullängdare och en skiva med demospår som låter skit, haha. Det blev dock för dyrt och jag är glad att det inte blev så i slutändan, berättar Kristoffer.
Den nypressade vinylen kommer att finnas till försäljning redan när Dead Man spelar på Satin den 7 februari. Samma kväll kommer också Brutus och Hypnos att stå på scen, så det blir med andra ord ett ypperligt tillfälle att stilla hungern för alla som föredrar att spisa den typen av musik.
När det gäller Dead Mans framtida agenda är det i nuläget inte så mycket bestämt. De siktar på att komma ut och spela så mycket som möjligt – och i april gör de debut på vita duken också.
– För ett par år sedan fick vi möjligheten att vara med under inspelningen av en film som heter Och Picadilly Circus ligger inte i Kumla och den hade nyligen premiär på Göteborgs Filmfestival. Den är baserad på en Håkan Nesser-roman och utspelar sig i Kumla på sent 60-tal. I en scen i filmen är det ett band som spelar och det är vi. Jag vet inte hur många sekunder vi är med, men vi körde i alla fall två covers under inspelningen, Gimme Some Lovin’ med The Spencer Davis Group och Fa Fa Fa Fa Fa (Sad Song) med Otis Redding. Vi fick faktiskt heta Dead Man i filmen och den kommer ut på SF över hela Sverige den 11 april, så det är ju ganska grymt. Troligtvis blir det någon slags smygpremiär i Kumla eftersom det är där det utspelar sig, så vi får se om vi kan ha någon spelning där i samband med det, avslutar Kristoffer.
