Få svenska artister idag känns så genuint intresserade av musikhistoria som Amanda Jenssen. Från det där frysta ögonblicket 2007 när hon med isande, fokuserad blick framförde It’s All Right Mama (skrevs av Elvis, red. anm.) framför en hatad jury i TV4, till senaste skivan Hymns for the Haunted, kan man plocka ihop hela pärlband av musikaliska influenser från alla genrer som har ett namn. Å ena sidan är hon en kvinnlig Tom Waits med en dragning till det bombastiskt suggestiva, kabaré och matiné. Å andra sidan den där artisten som gillar popmelodier på tre minuter som skriker och slår. Men i en vidare bemärkelse känns hon mer modern än vad hon ger sken av.

Björk sa en gång att ”popmusikens plikt är att handla om nuet, att vara positivt inställd till nuet och ta itu med nuet”. Och just nuet är kanske det mest intressanta med en sångerska som Amanda Jenssen, som hela tiden blivit förknippad med det 50-tal som drog igång hela rockhistorien. Som hela tiden känts utslängd från det 60-tal som sedan förändrade världen och världens syn på popmusik. Nu har hon hunnit bli 25 år gammal, och hon gör popmusik som får Amy Winehouse att le nerifrån graven. I augusti tar hon med sig sitt egna E Street Band under armen och ställer sig på scenen i Brunnsparken.

Jag har förstått att du såg Springsteen tidigare i våras, vad tyckte du?

– Jag tyckte att det var supermäktigt.

Är du ett fan?

– Ja, det är väl dom flesta i det här landet. Det är inte den musik jag lyssnar på, men han har ju gjort så mycket grymma grejer. Alltså, flera låtar är odödliga. Men det som var supermäktigt på riktigt var att få ta del av hans energi. Fyra timmar, det är fan grymt. Jag orkar knappt en.

Vad gör du just nu?

– Jag har precis kommit hem från Tyskland faktiskt. Och nu ska jag ut på sommarturné med den nya skivan.

Du har beskrivit ditt skapande som ett musikaliskt trädgårdsmästeri. Att man måste så och ge låtarna tid att mogna. Och du har sagt att även musik behöver skit för att växa. Det är en metaforiskt väldigt bra bild, men hur vet man när man skördat rätt?

– Det känner man bara. Det är då man slutar. För mig är det där så självklart att man bara vet det. Det är verkligen bara magkänsla som spelar in. Det är mycket lättare att önska att man är i det läget än att vara där.

Du har sagt att ”man aldrig får vara desperat” när man gör musik. Vad menar du med det? Det känns som att desperation kan vara en ganska stark källa till bra konst.

– Jag menar nog inte den typen av desperation, desperation som känsla kan vara ganska bra när det gäller andra grejer. Ifall man tänker på intensitet och passion. Men jag tror inte det är så bra att skapa i desperation. Det är nog superhämmande.

Kan man skapa musik ur lycka? Har man nånting att skriva om när allt går enligt planerna? 90 procent av all musik överhuvudtaget känns ju sprungen från en sorg, och viljan att skriva om det och bearbeta.

– Ja jag tror absolut man kan skapa ur lycka. Men som du säger finns det inte så mycket att bearbeta när man är glad. För mig är det inte riktigt ett val, jag skriver mest ledsen musik kanske, haha. Jag tror att det är för att jag är glad dock. Glädjen lever jag ut, vilket gör att jag kan skriva om sorg och ledsamhet. Nu låter det ju superdystert, men jag tror det fungerar så. Glädje upplever man hellre än att beskriva den. Sorg måste man bearbeta.

Hur arbetar du med ett album, ser du små kortfilmer i huvudet av berättelser du vill berätta, eller är det melodier eller något annat som kommer först?

– Jag brukar aldrig ha en plan. I slutet när jag hållit på med en skiva är det snarare som en loggbok över tiden som har gått sedan jag började med den. Det är som kapitel ur livet. Och då ser jag också vad det håller på och blir för typ av skiva. Det blir alltid som det blir. Melodierna har oftast en känsla.

Men du har inget tema i huvudet eller tankekarta över vad du vill göra för typ av musik?

– Nej jag har inget tema i huvudet alls. Det är inget jag avgör själv. Musiken bara speglar det som händer i mig. Det kanske hade varit gött att ha olika teman. Men det är också skönt att inte ha kontroll.

Du har beskrivit många gånger hur mycket du uppskattar att spela live och att ha närkontakt med publiken. Har du arenor och turné i huvudet när du skapar?

– Nej, det har jag nog inte, utan då tänker jag bara på hur jag ska få känslan jag känner till en låt. Hur jag ska rama in känslan med musik. Men jag tycker det är roligt att spela live för att det ger allt en helt ny dimension. Det jag skickat ut i rymden har liksom mottagits av publik, och mitt budskap har nått någon. Det är väldigt mäktigt att möta de ögonen. Även det blir vardag såklart, men helt ärligt brukar jag slås väldigt ofta av det, hur mäktigt det faktiskt är. Det är liksom människor som har köpt en biljett för att se mig. Jag tycker det är så fint och överväldigande.

Hur är det för övrigt att uppträda i – typ – Grängesberg, med den bombastiska musik du har i ryggen? Känner du dig malplacerad ibland?

– Jag måste tänka nu, hmm, Grängesberg. Det var sittande publik minns jag, haha. Men alltså: det är ju inte stället som styr. Det är folket som är där, verkligen. Det låter som en klyscha men det stämmer. Hälften av grejen är de som har kommit för att titta. Publiken är också med i bandet. Så man vet aldrig hur spelningen blir förrän man står mitt i den. Jag kan tycka väldigt mycket om att spela på mer intima ställen, klubbar och mindre scener. Då kommer man närmre.

Du giggade på Gröna Lund nyligen. Hur var det?

– Det gick jättebra. Det var första spelningen utomhus i år, och det blev en speciell sommarspelning på något sätt. Så det kändes bra. Nya skivan är annars väldigt klubbvänlig och jag har tänkt ut mycket visuellt till den, hur jag vill ha scenografin och sånt. Så jag har faktiskt varit ganska konfunderad över hur skivan skulle översättas till dagsljus. Men det gick bra. Men det är klart att man ville ha lite skymning. Speciellt om man har skrivit skymningsmusik.

Vad är skymningsmusik? Du har även beskrivit din musik på senaste plattan som en slags ”voodo-jazz”.

– Voodo-jazz är ganska gött också. Det är ingen skiva som är gjord för dagsljus, menar jag bara. Den gjord för att lyssna på när solen har gått ner.

Vad lyssnar du på just nu?

– Jag lyssnar mycket på 60-talsrock. Och jazz, som vanligt. Men senaste skivan jag lyssnade på var The Strokes nya. Vissa grejer på den är svinbra. Andra känns för långrandiga. Man måste ge den lite tid, tror jag.

Du gillar vrak och övergivna platser, har jag förstått. Vad är det som lockar med det övergivna?

– Vad sorgset det lät.

Jag är bara intresserad av fascinationen.

– Jag tror bara det är ett sätt att besöka tid man inte tillhör. Jag tycker det är mäktigt. Just tiden är så komplex på det sättet att det är svårt att greppa. Människan har hittat på vårt begrepp om tid, och jag tycker det är intressant med nu och då och sen. Och just att kunna få tillgång till andra epoker. Svunna tider. Jag gillar det som känns bortglömt. Jag har besökt massa övergivna hus i Norrland och sånt, och då kan det kännas som någon bara har rest sig upp och dragit. Och sen glömt att komma tillbaka. Vår tid har inte varit där än, och det kan man känna av att gå in i såna hus. Tiden har liksom stannat.

Kan man hitta spår av det här intresset i musiken?

– Det är inget jag hämtat influenser i. Inte medvetet i alla fall. Man tycker ju vissa grejer är mer intressanta än andra, och det blir ju som strössel på ens utgående tankar. Men själva intresset i sig har säkert präglat min känsla i vissa grejer.

Hur känns det att komma till Örebro?

– Det känns jättehärligt, jag gillar Örebro väldigt mycket. Jag har jobbat mycket tillsammans med en kille som bodde där.

Amanda Jenssen uppträder på Sommar Deluxe i Brunnsparken 2 augusti.