Sofia Tuvestad har haft Stockholm som bas de senaste sju åren. De senaste tre har hon arbetat på IKFF, Internationella kvinnoförbundet för fred och frihet, som politisk handläggare. Tidigare i år hängde hon i FN-högkvarteret i två veckor, sådär som man gör när man arbetar med bland annat nedrustningsfrågor.
Berätta, vad är IKFF?
– Det är en internationell fredsorganisation som fyller 100 år 2015. Vi finns i ungefär 35 länder. Traditionellt har vi två fokusfrågor – dels att kvinnor ska få ökat inflytande i fredsbyggande arbete och dels nedrustning.
Hur ser din roll ut?
– Jag är politisk handläggare vilket innebär att jag att ta fram policys i specifika frågor, utifrån våra grundläggande värderingar. Utöver det så arbetar jag med påverkansarbetet, till stor del mot riksdagsledamöter, UD, och olika organisationer. Det blir ganska mycket lobbyverksamhet.
Tidigare i höst var du i New York och FN i två veckor, kan du berätta om det?
– Det var på grund av två olika anledningar. Varje år så samlas staterna i det som kallas generalförsamlingens första utskott, som jobbar med nedrustningsfrågor, för möten och för att rösta om ett antal resolutioner. Då är vi där, lobbar, rapporterar, och ser till att de som är intresserade får information om vad de olika staterna har sagt. Sen var det även för 1325-veckan. 1325 är en resolution som antogs år 2000, banbrytande för att det var första gången som säkerhetsrådet erkände och ställde krav på medlemsstaterna angående kvinnors säkerhet och rättigheter i freds- och säkerhetspolitiken. Att stoppa våldtäkt som vapen i krig, låta kvinnor sitta med i fredsförhandlingar, och så vidare. Senare har säkerhetsrådet antagit ytterligare resolutioner på samma tema och man träffas varje år för att debattera detta, så vi var på plats.
Ni fokuserar mycket på att påverka inom FN, varför då?
– Dels har det att göra med att flera av dem som grundade IKFF även var med i grundandet av Nationernas Förbund (föregångaren till FN, red. anm.). Men det pågår heller inte så mycket nedrustningsprocesser i EU – FN är fortfarande den globala aktören för säkerhetsfrågor, även om de misslyckas ganska ofta.
Går arbetet framåt?
– Det känns så. Utvecklingen inte följer en rak linje så klart, ibland är det två steg framåt och ett tillbaka. Det gäller att komma ihåg det och ha ett långt perspektiv, annars kan man bli tokig av frustration. Men bara under min tid på IKFF så har vi sett ett nytt vapenhandelsavtal antas, det första som tar upp genusrelaterat våld vilket innebär att våld mot hbtq-personer också erkänns. Det är första gången ett bindande avtal överhuvudtaget nämner ”genderbased violence”. Men det kan vara frustrerande, inte minst för att FN kan vara en väldigt seg organisation. I frågor som Syrien till exempel är det ju ett totalt misslyckande.
Har du ditt drömjobb?
– Det var det när jag började, och så som det har utvecklat sig har det blivit ännu mer spännande än vad jag hade trott. Sen är det ganska slitigt i och med att vi hela tiden driver ganska korta projekt och ständigt måste ansöka om ny finansiering för vårt arbete. Att finansieringen är osäker kan vara tärande, framförallt för våra kollegor och aktivister som jobbar i konfliktländer. De lever ofta under ständigt på grund av sitt arbete. Att lösa det ekonomiska på längre sikt skulle vara bra för dem.
