Jag har varit på sjukt många festivaler i mina dagar. Fler än tio Hultsfredsfestivaler, nästan lika många Arvikafestivaler, har hunnit med Lollipop, Vattenfestivalen, Slottsfestivalen, Festivalborg, Yeah!-festivalen och varit lite inblandad i Gnällbältsrocken. Alla har gemensamt att de inte finns längre.

Av de musikfestivaler jag har varit på är det bara Way Out West samt Emmaboda- och Roskildefestivalerna som lyckats överleva. Festivaler är smak-, väder- och konjunkturkänsliga högriskprojekt. Dessutom inbillar jag mig att alla blir allt mer bekväma nuförtiden – jag har definitivt blivit det. Och just därför är det så fantastiskt att Örebro numera (återigen) står så starkt när det kommer till stadsbaserade festivaler. Vill man undvika att tälta så kan man cykla hemåt istället för att boka hotell.

Campus 48h är ett exempel på hur bra vi har det, Metallsvenskan ett annat, Live at Heart ett tredje. Para det med allt musikaliskt som händer i närområdet – Sjöslaget i Kumla, Jazzfestivalen i Askersund, Rockviken i Frövi och så vidare – så inser man snabbt att Örebro med omnejd är en region som kokar av arrangemang. Och då har jag inte nämnt allt som finns, och inte tagit upp andra typer av arrangemang som vi erbjuds – till exempel är Open Art och Örebro Flyg & Motor Festival, som båda på sina håll är arrangemang som kompletterar festivalutbudet på bästa sätt (jag brukar hävda att Open Art är den bästa marknadsföring av Örebro som gjorts det senaste decenniet, men det beror så klart på vem man frågar). Ni inser väl hur bra vi har det? Om inte så är det dags nu.