Det var 2005, tror jag. Jag och tre vänner stod på Kelly’s scen framför en publik på kanske… 30-40 personer? De närmast sörjande, får man väl anta, inklusive exflickvännen jag aldrig skulle få tillbaka (som majoriteten av låtarna handlade om) och hennes nya fling. Vi spelade de tre låtar vi hade (den fjärde var inte riktigt klar just då, men det var nog såhär i efterhand den bästa) och det kändes så bra att stå däruppe.

Efteråt gick legendarerna (åtminstone i en del kretsar) Dick Tiger på, de som hade fått en oväntad hit på Craven Cottage med låten Papa Bouba Diop. It was the best of times, it was the worst of times. Det blev en EP och inte mer, en halvsågning i Gaffa, och sen tappade jag momentum. Men jag lyssnar på det vi spelade in ibland, någon gång vartannat år, och tänker ”det hade kanske kunnat bli något”.

Anledningen till att jag drar mig till minnes episoden ovan är att det snart är 30 augusti och dags för årets upplaga av Live at Heart att dra igång. Om ni inte visste det redan så är Live at Heart det bästa som har hänt Örebros musikliv på väldigt länge. Hundratals spelningar på alla möjliga scenter – permanenta såväl som tillfälliga, på traditionella ölhak såväl som i människors trädgårdar och hotellrum. Ni hör ju hur fantastiskt det låter.

Det går inte att underskatta hur viktigt det är för ett band att få chansen att komma ut och möta en publik – oavsett om den bara består av de närmast sörjande. Den första spelningen, den andra, den tionde. När publiken dessutom består av andra band, bokare, genuint musikintresserade människor – då är det ännu bättre (kanske även en aning mer nervöst).

I en veckas tid är Örebro extra fyllt av personer som bryr sig om musik – det är fantastiskt. Live at Heart går alltmer mot att bli sveriges independentsvar på South by Southwest och det är på tiden att vi uppmärksammar det. I bjuder de dessutom på en sprillans ny filmfestival-del. Hatten av för ett viktigt arrangemang.