Jag borde skriva något annat. Om rockjournalistikens oförmåga att befinna sig i nuet, exempelvis. Jag borde få ner den där kopplingen jag hade mellan Lana Del Rey och Karl Pilkington. Jag borde skriva den där texten om hur allt blivit en rekonstruktion, och jag borde skriva om vikten av att hylla det som hyllas bör.

Jag borde kanske skriva något om vad Donovans låt Ramblin’ Boy betytt för mig. Kanske något om vad Michael Kiwanuka gör med mig när han sjunger ”one day I know our ways will be crossed again”.

Men istället: ett kort ögonblick ur livet mitt.

Fik. Jag sitter med benen rebelliskt upplagda på fönsterbrädet och pratar med min vän. Vi ler i mjugg åt varandra och bläddrar fram fragment från kvällen innan.

Jag tittar ut och det känns som det är jul snart igen, ty det snöar ymnigt och tonerna går i bjällerklang därinne. Då händer det. Två unga människor – helt oberoende av varandra – går förbi utanför fönstret med en så stark bakåtlutning på överkroppen att det slår med mig med häpnad. Jag tystnar och följer dem båda med blicken och upplever millisekunder av ett rus som jag känner igen från den lilla springan mellan vakenhet och dröm – en lika delar genialisk som obegriplig glipa i tid och rum.

Det går snabbt alltsammans. Inom ramen av några sekunder är det här ögonblicket förbi, och kvar sitter jag med något som är helt betydelselöst, och som heller inte kommer att överleva till att bli en framtida anekdot. Det finns ingen sprängkraft alls i det här, bara en hopplös referenspunkt i att jag vet att Andres Lokko går med precis den här stilen, med den här snäva rygglinjen som liksom hänger bakåt samtidigt som benen är positionerade några decimeter framåt. Men förutom det är den här berättelsen något som aldrig kan bli bättre än just här, i mitt eget huvud.

På väg hem i snön lyssnar jag på Rufus Wainwrights drömska, tåriga tolkning av Hotel Chelsea no. 2, och jag tänker på David Lettermans moment i sin talkshow som han kallade Is This Something? och fastställer för mig själv att det i alla fall var någonting, det här. Och det är alltid någonting. Ty vissa stunder låter sig inte fångas. De bara uppstår i en egen virvel innan de försvinner iväg och kvar står man med känslan av att ha blivit grundlurad av naturen.