Klockan är strax efter sju på morgonen. Det känns helt logiskt att snooza några gånger, speciellt när det är så varmt under täcket. Jag går upp, sveper in mig i min Batmanmorgonrock, och går raka vägen till kaffebryggaren. Två koppar med mjölk, ibland till något ätbart. Men kaffet är det viktigaste (annars blir jag sur).

Jag känner mig som en dyster mumie i min gamla ärvda dunjacka. De raska stegen i snön tillsammans med mina tunga vinterkängor ger mig nästintill inflammation i benhinnorna.

Nuförtiden, eller sen några dagar tillbaka, så går jag varje morgon från långt ner på öster (Sturegatan) ända upp till Näbbtorget. En promenad som tar ungefär tjugo minuter. Jag har länge förnekat en sak men måste dystert nog erkänna – jag är en tidsoptimist.

(Halv nio. Oj! Nu har jag suttit och drömt.)

För att jag ska hinna i tid så måste jag gå väldigt snabbt. Ingen bra kombination till min utstyrsel som inte alls är särskilt promenadvänlig. Dunjackan blir snabbt varm och obehaglig, vinterkängorna smusslar in grus. En ofrivillig powerwalk. Klandrar mig själv för att jag är så seg. Avskyr att vara sen och speciellt att behöva stressa.

I dagens samhälle är det inte lätt att vara tidsoptimist. Speciellt inte när deadlines, bokade pass på Friskis och andra tider hör till vardagen. Det är pinsamt att komma försent och sent inlämnade arbeten är verkligen inte okej (det kan vara skillnaden mellan jobb och arbetslös brukar mina lärare säga). Och de flesta ursäkterna kanske låter bra i huvudet men är mest patetiska.

Jag är en tidsoptimist, inte bara på morgnarna utan oftast jämt, förutom när jag ska åka tåg. Då vill jag gärna sitta på perrongen, titta på folk och äta en kanelbulle. Det tog tjugoåtta år att förstå och erkänna det. Jag borde gå upp tidigare på morgonen, så att jag har tid att mysa omkring med Batman, så att promenaden blir ett skönt inslag och dunjackan ett skydd mot kylan.

Men kanske jag och andra tidsoptimister underskattar egenskapen. För när jag tänker efter så är det under press som jag presterar som bäst. Det är då jag skriver mina bästa texter och formulerar de bästa raderna. Det är då jag är fokuserad, klarsynt och får saker till sin spets.