När Refused spelade på Gnällbältsrock i Hästhagen 1998 (härlig lineup överlag, men jag var med i arrangörsgruppen och är säkert är partisk – googla!) hade genreöverskridande och smått geniala The Shape of Punk to Come varit ute i några månader. Den hade dock inte hunnit få den status den har idag: en av de mest betydelsefulla hardcoreskivorna som kom ut under 90-talet (Kerrang! har till exempel listat skivan som den 13:e mest inflytelserika någonsin).

Redan den där regndrabbade kvällen i augusti för snart 17 år sedan var det tydligt att de fyra bandmedlemmarna plus dåvarande basist (de hade typ tolv basister på sju år) inte var på sin absoluta topp, i alla fall inte jämfört med den explosionsartade spelning de gjort på – var det Café on the Rock? – året innan (tror jag det var). I slutet av september, 1-2 månader senare under pågående USA-turné, upplöstes bandet. Pressreleasen som skickades ut hade rubriken ”Refused Are Fucking Dead” och i den ombads medierna att bränna alla kort på bandet.

I efterhand har Refused vuxit till att bli ett av Sveriges mest kreddiga och mytomspunna band och det var nog få som trodde att det skulle bli mer. Men 2012 fick de plötsligt tillbaka sin mojo, gjorde en reunionturné med uppåt 80 spelningar världen över, och efter det började snacket gå om en ny skiva. Utåt var det tyst tills i höstas, då gitarristen Jon Brännström skrev ett inlägg på bandets Facebooksida om att han hade blivit sparkat ur bandet och inte förstod varför. Några veckor senare avslöjade de resterande medlemmarna att de skulle göra en sommarturné (Mattias Bärjed från insomnade The Soundtrack of Our Lives ersätter Brännström), och i slutet av april kom så plötsligt singeln Elektra. Producerad av svenska hitlisteproducenten Shellback (som varit inblandad i ytterligare en låt på skivan).

Vad än Refused gör blir det intressant, helt enkelt. Så när Freedom, deras första skiva på 17 år, släpps 26 juni kommer åtminstone jag att hänga på Spotifylåset.