A Tale of Two Cities är en roman av Charles Dickens. Den handlar rent ytterst om den franska diplomatin innan revolutionen tog vid, men till sitt väsen handlar den om mänsklighet och kontraster. Den börjar bland annat så här:
”It was the best of times, it was the worst of times, it was the age of wisdom, it was the age of foolishness, it was the epoch of belief, it was the epoch of incredulity”
Därefter fortsätter första kapitlet med metaforer om hur ingenting varken är det ena eller andra. Mörkret och ljuset finns samtidigt. Vi har allt, vi har ingenting. Och jag vet inte vad som drabbade mig mest när jag läste den första gången: insikten om att ytterligheterna ligger så nära varandra hela tiden, eller det faktum att alla har fel, hela tiden. Alla journalister som skriver porträtt, alla individer som vill placera och fånga för att förstå, eller bara alla som någon gång beskrivit en annan person med ett enda personlighetsdrag. ”Hon är trevlig”.
Jag vet inte. Men jag vet att jag blev allergisk ganska snabbt mot alla som försöker dela ut personligheter till andra människor. Det är, för det första, världens mest naiva sätt att se en människa på. Det är, för det andra, en förolämpning som landar i sig själv. Hur man än vrider och vänder på det. Jag sitter stelopererad och paralyserad varje gång jag ens får frågan om vad jag lyssnar på för musik. Jag är inte bara ledsen när jag är ledsen, jag är glad också. Jag är inte bara lycklig när jag är lycklig, jag är orolig och rädd för att tappa den. Jag kan inte beskriva mig själv utifrån personlighetsdrag. Jag kan inte beskriva någon flickvän jag haft utifrån något så lättvindigt som ord, begrepp och mening. Allt faller isär. Ingenting finns kvar. Och om vi någonsin tillåter oss själva att vara det ena eller andra: skjut ut mig i rymden. Vi förtjänar inte den här planeten. Låt oss vara komplexa jävlar med utrymme att vara precis dom vi är – något större än vad både du, jag och vi någonsin kan förklara med det här tafatta verktyget som är språket.